Operation stress

Vilken vecka! Den har bestått av operationer, diskussioner, bilkrångel, snö och omflyttningar. Camillas lilla, fast väldigt stora, varghundsvalp är den som har blivit opererad. Det efter att ha ägnat sig åt någon form av matnoja innefattandes en toffeltofs. Det kanske inte låter så farligt, men det var det. Närmare bestämt livsfarligt och David, som den stora lilla valpen heter, hade dött utan operation. Det var i tisdags han blev dålig, så pass dålig att det bar av till Torsby djurklinik där han sedan opererades under onsdagen. Sen dess har hans diet bestått av dropp, men imorgon (eller vid det här laget är det väl idag) ska han få äta fast föda igen. Vilken oro det har varit. Dels för Davids skull och dels för Camillas skull. Jag är lite rädd ibland att hon har kommit fram till gränsen för vad hon tål när inte så bra saker i livet händer, så varje inte så bra sak gör att jag oroar mig för henne. Hon är förstås starkare än jag tror, men jag kommer att fortsätta oroa mig. Det vill säga om inte Mr Murphy tar semester och det blir lite lugnt snart. 

För att kunna åka till Torsby och djurkliniken där krävs en fungerande bil. Har jag nämnt att min bil inte startade i måndags och jag därför lånade en bil för att kunna skjutsa Emelie till skolan och mig till jobbet. Det kanske jag inte nämnde, men så har i alla fall verkligheten sett ut. Det medförde förstås en del kringelkrokiga turer för att få David till djurkliniken, men det ordnade sig. Den bilen jag lånade, for till Torsby och min bil blev startad. Allt detta under tisdagen emedan jag befann mig på jobbet. 

Det var även under tisdagen som min hjärna skrek åt mig att nu fick det lov att vara lite lugnt omkring mig, om den inte skulle kasta omkull mig på nåt obehagligt sätt. När min hjärnas prat innefattar hot om inte så trevliga konsekvenser, ger det konsekvenser i mitt liv. I tisdags blev konsekvensen ett samtal med en överordnande. Antagligen är det på sin plats med en förklaring. Efter Carros och Henkes död har jag blivit mindre tålig när det gäller stress och nåt som stressar mig alldeles oerhört är en en del ljud. Det är inte mitt påhitt, utan nåt mycket mer läkaraktigt utlåtande och det är samma utlåtande som låg till grund för den överenskommelse som gjordes om eget rum när jag började arbeta. Av olika anledningar blev det inte så, utan istället har jag delat rum med en kollega och dessutom en väldigt trevlig kollega. Det är således inte kollegan som är den felande länken, utan Mr Murphy. Utan Mr Murphy hade mitt liv inte sett ut som det gör och jag hade inte varit känslig för en del ljud, men nu är det som det är och somliga ljud vid vissa situationer funkar inte. Eftersom jag helst inte vill ha några underliga inskränkningar i tidigare funktioner, tänkte jag, när det visade sig att det blev delat kontor, att jag får väl prova. Så jag provade och det fungerade inte särskilt bra. Fast när det kommer till den typen av stress märks det inte alltid omedelbart, eller så är det jag som inte är alldeles väldigt lyhörd gentemot mig själv. Hur det nu än är, så märkte jag det tydligt under hösten förra året. Så tydligt att jag till sist pratade med min chef om att det inte riktigt fungerade med delat rum för min del. I tisdags delade jag fortfarande rum och det var även i tisdags det var långt ifrån tyst (av helt förklarliga anledningar) i det delade rummet. Det var, som sagt, även under tisdagen som bägaren rann över och hjärnan skrek åt mig. Det visade sig genom domningar i kinden och yrsel, vilket jag vet är tydliga signaler från min kära hjärna om att jag ska lyssna. I onsdags blev jag med eget rum, efter en del omflyttningar. I torsdags blev jag, av nån för mig outgrundlig anledning, med tillfällig rumskompis igen. Under fredagseftermiddagen blev jag åter med eget rum. Det går fort i hockey påstår dom, men det är definitivt inte bara där. På måndag tror jag att jag fortfarande har ett eget rum och det kommer att bli bra. Så småningom kommer domningarna att lägga sig och yrseln att försvinna igen, om jag lyssnade i tid. Annars kommer hjärnan att hitta på nåt sätt att kasta omkull mig på. Den är pålitlig på så vis, det kära hjärnan.

Så har det snöat alldeles för mycket och min telefon fungerar inte. Dessutom har jag glömt koden till jobbet och därmed lyckats spärra mina chanser att ta mig in där utan att nyckelprylen fixas till. Jag har skottat en väldig massa snö, men inte hemma hos mig. Hemma hos mig har jag fått skottat av hyresvärd och ex. Det låter bakvänt, men är ändå så rättvänt. Det som är bra är trots allt att David klarade sig och kommer snart att vara helt återställd, jag har ett eget kontor, någon kan fixa nyckelgrejen till jobbet, telefonen går att fixa och jag kunde hjälpa någon som behövde lite hjälp. Det enda som väl egentligen inte går att göra så mycket åt, är min hjärnas sätt att se på tillvaron. Fast det måste få vara så, för det är inget som går att få bort eller fixa. Så det positiva med det är väl att jag jobbar på att acceptera dessa icke efterfrågade inskränkningar i nåt som tidigare fungerade. Dessutom är det väldigt positivt att Emelie diskade åt mig häromdagen. Det är faktiskt riktigt, riktigt positivt. Så i det stora hela har det väl varit en rätt bra vecka hitintills ändå.