tisdag 23 augusti 2016

So far not so good

Kortfattad sammanfattning av dagen so far; det rosaskimrande upplösningstillståndet har bytts ut mot lila spyhinkar i kombination med snorpapper. I alla fall för de tonåriga familjemedlemmarnas del. Saker och ting går inte riktigt som planerat.

måndag 22 augusti 2016

Färgglad hälsofara

Offerkoftan har åkt in i garderoben, åtminstone för tillfället. När jag väl fick av mig den, gjorde jag upptäckten att livet ändå känns lite tomt och fattigt. Efter flera timmars djupa funderingar uppdagades det för mig vad denna stora tomhet utgörs av. Det finns en avsaknad av rosa och glitter där vi bor!  Eftersom en sådan avsaknad är ett direkt hot mot den själsliga friden, gjorde jag det enda möjliga i dagsläget. Jag tvingade ut de två tonåringarna jag bor med i förrådet, för att hämta in en del saker som kan åtgärda denna uppenbara hälsofara. Så här i efterhand tycker jag kanske inte att det var direkt genomtänkt. Jag kan dessutom meddela att ett rosa kaos till syvende och sist ändå är ett kaos, vilket därmed naturligtvis har en lika direkt negativ inverkan på den själsliga förnöjsamheten som alla andra typer av total oreda. Nåväl, var dag ny. Problem som återstår att åtgärda inför morgondagen är att bringa någon form av ordning i detta rosaskimrande upplösningstillstånd, samt att stävja all form av överdådigt användande av allehanda färger och glittrande objekt. Det är tur att inspiration och färgglad överentusiasm inte är konstanta tillstånd.   

onsdag 17 augusti 2016

Äckelkoftan på

En kort tripp in på en affär och två arbetsrelaterat kollegiala telefonsamtal senare, så kraschade världen igen i måndags. Eller egentligen så kraschade inte världen, bara min värld, eller för att vara exakt så var det jag. Igen. Kroppen blev, som så många gånger förr de senaste månaderna, att kännas som förlamad. Det var så gott som omöjligt att orka lyfta en arm eller för den delen röra munnen för att försöka prata. Trycket i huvudet, yrseln och tunnelseendet gjorde inte saken bättre. Orken var borta, igen, och jag landade i en badenbaden i trädgården, invirad i ett täcke, trots att solen sken och borde räcka som värmekälla. Där låg jag oförmögen att orka röra mig och tittade på molnen och asplöven som darrade på sitt karakteristiska sätt i vinden, medan jag tyckte riktigt synd om mig själv. Ett flertal timmar senare återkom rörelseförmågan i så pass stor utsträckning att jag orkade masa mig in, vilket åtminstone gladde hundarna som för länge sedan hade tröttnat på utelivet. Orken borde ha räckt till att kasta av mig den, men ändå sedan dess har den suttit på plats. Äckelkoftan. Den som är blöt, tung och extremt kall och stickad med offergarn delux, är tight svept runt hela mig. Hur jag än har försökt att göra mig av med den är den kvar. Det smartaste vore att kasta den så långt åt skogen som det bara går, men eftersom det verkar vara en omöjlighet så kunde det åtminstone vara smakfullt att hänga upp den på tork för att senare lägga den i nåt förråd någonstans på andra sidan jordklotet eller så. Fast så småningom kommer orken att räcka igen, åtminstone till att hänga in den i garderoben ett tag. Fram till dess får jag väl leva med att tycka så där otroligt synd om mig själv då, även om jag faktiskt avskyr det där jäkla plagget som inte ens är bekvämt eller för den delen klädsamt.

torsdag 7 juli 2016

Var sak har sin tid.. uppenbarligen


Ibland innebär livet lite tid i cyberrymdens domäner och mycket tid på till exempelvis jobbet. Så har de senaste året sett ut, åtminstone till väldigt stor del. Jag har jobbat mycket, alldeles för mycket, vilket resulterat i att jag sedan slutet av april är sjukskriven med diagnosen utmattningssyndrom. Det är inte roande på  något som helst vis, utan snarare extremt frustrerande. Jag vill ju så mycket och allt jag vill kräver energi och ork. Trots alldeles för mycket arbetsliv och alldeles för lite energi och fritid, så har det under det senaste halvåret hunnit hända en del annat än bara arbete. Till exempel så har den stora kärleken helt oplanerat och totalt oväntat klivit in i först mitt kök för att därefter ta plats i hela mitt liv, jag har blivit skoterägare till en lagom stor Lynx, Camilla har tillsammans med sin stora kärlek Linus flyttat till ett hus i Torsby, Emelie och jag har flyttat ihop med min kärlek Mattias (Matte) och hans dotter Jennifer, jag har bytt arbete från enhetschef till socialsekreterare och min bil har helt oväntat gått igenom besiktningen. Det nya arbetet ska jag kliva på efter min sjukskrivning, så det gamla arbetet hann jag inte riktigt med att avsluta som jag hade hoppats. Det nya hemmet är i ihopfogandefasen och det går mer eller mindre snabbt att få saker och ting på plats, beroende på hur mycket ork det finns. Fast jag tänker att det mesta kommer att falla på precis rätt plats i precis rätt tid så småningom. Jag är trött men lycklig, jag är kär men saknar Carro och Henke extremt och alldeles hjärtskärande mycket, jag är nyfiken på mitt nya jobb men orkar inte räkna ut hur jag ska få in nåt nytt i huvudet, jag är glad för Camillas skull men har total separationsångest och och jag vet att jag troligen inte kommer att hitta ens hälften av mina saker på flera år. Jag vill dessutom få mina minnen på plats i min externa minnesbank, dvs bloggen, och det kommer. Plötsligt händer det, för var sak har sin tid.. upenbarligen.


 

söndag 17 januari 2016

Höstlov

Strålande ledig dag
Vecka 44 innebar höstlov. Det gällde såväl Emelie som mig. Eftersom jag tänker ta tillvara på all tid Emelie fortfarande tycker att det är okej att umgås mycket med sin mamma, tog jag semester. Det går undan nu och det märks tydligt att Emelie är på väg mot tonåren, så det gäller att passa på.  Det var en bra vecka med långa sovmorgnar, gemensamma frukostar, kaffe i gott sällskap, skogsliv, alldeles för stora diskberg, kaminvärme medan pappa målade dörrar och pyntning av Carro och Henkes gravar.

Fika med Anette & Hugo på deras veranda 
Fågelfix inför kommande vinter
Myskväll med Emelie - vi gjorde tacos
tillsammans. Guld!
Plockar mossa & ris samt  njuter av en
underbar dag <3
Vackert
Tog kort på Emelie som tog kort på himlen
Kärlek <3
Vinterfixat hos Carro & Henke <3
Fika hos morsan med Camilla & lilla Kevin<3
Lättlagad middag med viktiga människor <3
Kaffebesök av Hasse & Majan
Diskberg att ta itu med
Lata dagar <3
Kaffe & värme hos pappa..
medan pappa målar dörrar..
ser slitsamt ut ;)
Allhelgonaafton. Det var många ljus tända hos
Carro & Henke. SÅ vackert, men så otroligt sorgligt.
Dom är saknade, så väldigt saknade <3

lördag 16 januari 2016

Ögonblick av skratt

Pappa & jag väntar på "För kärlekens skull" ska börja
Nejdå, jag har inte slutat med bloggandet. Jag har bara varit omväxlande rätt upptagen med annat kontra helt slut. Fast jag tar vid där jag slutade, jag fortsätter att samla en del av mina minnen på bloggen  och jag fortsätter även med mina försök att komma i kapp. I minnesvärlden har jag kommit till 21-25 oktober 2015. 


Den 21 oktober drog Emelie, Emelies kompis Jejje, pappa och jag till kyrkan för att lyssna på konserten "För kärlekens skull" med bland annat Johan Eriksson. Det är fint i kyrkan och det var en väldigt, väldigt bra konsert med en mängd Ted Gärdestadlåtar. 

Middag hemma hos pappa tillsammans med Patrik
När Johan sjöng "I den stora sorgens famn" tänkte jag naturligtvis på en mängd minnen kring Carro och Henke, på orden i låten och så småningom tänkte jag på en av de sorgegrupper jag blev med i efter att Carro dött. Jag tänkte på hur vi alla i den gruppen förlorat något eller, som för min del, några av våra barn på olika sätt och i olika åldrar. 

Mums!
Jag tänkte på hur olika vi drabbats, men framför allt tänkte jag på likheterna och på vilket stöd vi varit för varandra i något som ingen egentligen skulle behöva vara med om. Alla dessa tankar ledde senare till att jag ordnade en återträff för oss och det var guld. Där var dom, allihopa mitt i livet men ändå så påverkade av förlusten av våra barn. Det var gott att träffa dem. Det är stort att vara tillsammans med människor som förstår det som egentligen inte går att förstå.

Gott liv
Fredagen den 23 oktober kom Patrik på helgvisit. Under lördagen begav vi oss av till Mora på skoterns dag tillsammans med pappa. Många var de skotrar som lätt hade passat  väldigt bra i min ägo, men ingen av dem fick följa med hem. Fast det var roligt att kika på utbudet och drömma lite. 

Vandring
Åter i Malung meddelade pappa att han bjöd på middag under kvällen, så det var till honom vi begav oss när kvällen kom. Där serverades god mat och gott vin och samtalsämnena var synnerligen spridda. Vi avslutade kvällen, som då  hunnit bli sen natt, med ett glas vin vid elden i kaminen. Såna dagar går det att prata om gott liv.

Framme hos  Hasse & Majan
Söndagen, som av förklarliga skäl gick i ganska långsam lunk, begav vi oss ut på vandring med Hasses och Majans hem som slutdestination. Trots att det till en början kändes relativt drygt att vandra, så var det riktigt trivsamt bara  vi väl kom i väg. 

Ingen stress hos denna nya bekantskap inte
Väl framme bjöds det på kaffe och smörgås och ett glatt sällskap. Ett  nytt inslag i sällskapet var de två jättesniglar som flyttat till Hasses och Majans dotter, Ebba. Som så många gånger förr tänkte jag på att jag ändå är lyckligt lottad. Jag har många bra människor omkring mig, nuförtiden har jag till och med relativt trivsamma sniglar att umgås med. Det är alla dessa små, men väldigt stora, händelser som man ska spara på, för det är dom som gör hela skillnaden i livet. 

onsdag 11 november 2015

Höststeg


Sakta men säkert fortsätter jag utöka min externa minnesbanken. Hösten har bjudit på så många underbara dagar, med vandringar i all möjlig naturlig vackerhet. Några av alla dessa dagar vill jag minnas genom bilder. 



















Det är vandringar på egen hand eller i sällskap, utan mål eller med en bestämd destination. Någon gång har jag vandrat till Hasse och Majan. Oavsett vart, om jag är själv eller i sällskap är mitt sinne i november och december och allt vacker jag ser skyms till viss del av det. Humöret är påverkat och tålamodet i botten. Hösten och vintern tär och det går inte förbi obemärkt. Trots det finns det glädje i husgudarnas skuttande upptäckariver, lugnet i naturen och i frost och vattendroppar som får världen att skimra och glittra. Det är några av dessa minnen jag vill bevara på det externa minne som bloggen ibland får fungera som. Dom andra minnena, dom som gör ont, lever sitt eget liv och det behövs inga fysiska bilder över huvudtaget för att jag ska se dem för mitt inre. 


tisdag 10 november 2015

15 knivar i hjärtat

Det känns som att få 15 knivar i hjärtat, sa Emelie när vi under söndagen den 8 november stod vid Carros och Henkes gravar och tände en marschall eftersom det natten till den 9 november var sju år sedan Carro kände att hon inte hade något annat val än att avsluta sitt 18-åriga liv. Carro, mitt förstfödda barn, som har lärt mig så enormt mycket och det första hon lärde mig var hur det är att helt osjälviskt älska någon så mycket att man utan att blinka skulle offra sitt liv för den personen. Den personen, en av de viktigaste av alla i mitt liv, fick vi hedra på ett av de få sätt vi numer kan. Det lämnar en väldig tomhet, ett väldigt värkande hål, inom en när det är till en grav man går för att hedra  några av sina barn. Det medför en extrem hjälplöshet att lyssna till hur ont det gör hos ens kvarvarande barn, när det samtidigt inte finns något att göra för att lindra deras smärta. Det gör så otroligt ont att sakna så väldigt mycket och samtidigt veta att det aldrig kommer att bli bättre. Älskade barn, älskade lilla Carro, varför måste det vara så här?

Det börjar redan i oktober, medvetenheten om vilken tid på året som närmar sig. November och december är tuffa månader att vara i. Dagarna runt dödsdatumen är allra värst och allt som var då de år de dog, spelas upp gång på gång i den inre världen. Jag lyssnar till helikoptern som letade, poliserna som kom dag efter dag och berättade hur sökandet fortgick, telefonsamtalen som förändrade allt och när beskeden kom i mitt inre, samtidigt som jag i den yttre världen bemöter vardagligheten i dess diverse skepnader. Jag förundras många gånger över att det kan verka som om universum har så många olika centra att snurra kring och att så mycket kan göras så stort. Inom mig gråter jag. Inte över den yttre världens diverse skeenden, utan för att två av mina barn är borta och jag saknar dem. Jag behöver dem, alla mina barn behöver jag för att vara hel. Fast hel är inte längre en möjlighet. Lilla, lilla Carro. Jag undrar som vanligt om jag hade kunnat göra något mer, något annorlunda och om du förstod hur viktig just du var. Jag skulle vilja fråga om du visste hur mycket jag älskar dig. Varje dag kliver jag upp och väljer att leva, trots att jag ännu inte klurat ut hur jag ska kunna leva utan dig, utan er. Utan Carro och Henke är egentligen inte möjligt, ändå är jag här. Älskade lilla Carro, jag önskar att allt vore annorlunda, att du och din bror fortfarande var vid liv och förgyllde världen på det sätt som bara ni kunde för ingen kan ta eran plats. Ingen kan heller få er tillbaka.

söndag 1 november 2015

I så fall kollar jag väl nyheterna

Dagar, som idag, när jag sitter och irriterar mig på mig själv för att att jag återigen slösurfar igenom nyheterna och förfäras över all världens hemskheter, kommer jag helt plötsligt ihåg; jag kollar inte nyheterna utan går igenom Facebook! Hade jag velat känna mig bedrövad över bilder på lemlästade eller döda människor och djur, en förstörd natur eller tyckanden om diverse politiska ageranden eller olika åsikter, hade jag antagligen valt nyheterna. Nu var det inte det jag valde, men jag börjar tro att det hade varit mer upplyftande att titta igenom än Facebookflödet. 

tisdag 27 oktober 2015

Kryssar lugnt

Till havs!
Den 11-12 oktober var det dags igen. Då begav vi oss av, Therese och jag, för att delta på Näras kryssning för andra året i rad. Det innefattar andlighet, meditation, seanser, diverse föreläsningar och mycket av sånt som vi båda tycker är intressant. Resan startade med att vi på stationen i Mora bevittnade en man med en liten dotter som knallade omkring utanför stationen. Rätt som det var fick den lilla dottern tag på ett vägspö som hon drog upp ur marken med ett ryck, bara för att träffa sin pappa precis bredvid ögat med kanten på pinnen. Pappan, som blev ganska överraskad av vägspöpåhoppet, slet åt sig det elaka vägspöt och kastade det all världens väg. Något häpna fnissade vi lite åt det hela och knallade ombord på rälsbussen mot Stockholm. 

Lunch med Patrik
Där hittade vi våra platser och fann oss tillrätta, trodde vi. Det visade sig att vi definitivt inte var på rätt plats. Av någon outgrundlig anledning hade vi placerat oss i en tyst vagn, så det enda vi hade att göra var att göra om och göra rätt. Väl på våra rätta platser, bestämde vi oss för att kaffe nog vore en bra idé, varför vi begav oss till bistrovagnen. Precis när jag skulle hälla i mjölk i kaffet krängde vagnen till med det resultatet att jag kastade ner hel mjölkförpackningen i kaffet. Det rättades till under mycket skratt och vi var återigen ganska tacksamma för att vi upptäckt misstaget att placera oss i en tyst vagn. 

Äntligen rätt restaurang
Väl framme i Stockholm möttes vi upp av Patrik som vi lunchade med på Jensen Böfhus. God mat i gott sällskap är alltid uppskattat, så även denna söndag mitt i livet. Efter maten var det kaffe som hägrade igen, därför begav vi oss ut i vimlet med Starbucks som mål. Där köpte vi vårt kaffe, satt där och njöt i godan ro när Therese plötsligt ramlade av stolen. Jag såg det som i slowmotion när hon, helt utan anledning, rätt som det var bara gled av stolen som dessutom tippade med en skräll. DÅ var det kört igen. Vi skrattade som galningar! 

Morgonvy från hytten
Vi skildes från Patrik och klev på en taxi, fortfarande skrattande. Då lyckades vi ge chauffören fel adress, vilket han som tur var förstod. När vi kom fram dit vi faktiskt skulle, drev chauffören med oss och påstod att det inte skulle gå någon färja därifrån på åtminstone två timmar. Till sist drog vi fram det papper med platser, tider och färjor som vi hade och det var då vi förstod att han hade rätt kul åt oss. Så vi fortsatte skrattfesten, med chauffören som önskade oss en trevlig resa samtidigt som han undrade vad vi haft i kaffet. Om han nu ville veta det så var det spice pumpkin latte vi druckit och vad det består av förutom kaffe, det vet man inte men det är i alla fall inget som innehåller alkohol.

Alltså, hur lyckas man ens få en skorsten att se ut som nån
form av hatt??
När vi kommit ombord var det bara att bege sig till restaurangen för det smörgåsbord som ingick. Ordentliga som vi var kom vi i tid och stod med de andra och köade. Det visade sig vara väldigt onödigt, åtminstone där vi var för det var fel restaurang upplyste serveringspersonalen oss om. Återigen ägnade vi oss åt att göra om och göra rätt och kom alltså så småningom till den restaurang vi borde ha gått till från början. Det var god mat och de är definitivt inte fel att studera havet, båtar och lampor som blinkar här och där medan man äter. 

På väg tillbaka mot Sverige
Efter maten var det dags för en föreläsning. Den var bra och vi följde upp den med en gruppseans, som däremot inte riktigt var något för oss. Vi hann även strula runt på mässan och införskaffa diverse böcker. Vi skrattade fortfarande hejdlöst åt det mesta, det var nog bara under föreläsningarna som vi faktiskt var tyst. Trots alla matpausar bestämde vi oss ändå för att vi var hungriga framåt 23-tiden och hittade en restaurang som bland annat hade räksallad. Förundrade tittade vi på personalen bakom disken som inte verkade tycka att det var särskilt angeläget att servera någon mat. Till sist sa vi till en ut berörd personal att vi skulle vilja köpa räksallad. Personalen svarade: ja, den står där. 

Hjärtlig himmel över ett relativ fridfullt hav
Öh, vi hade naturligtvis redan sett vart den stod. Däremot ville vi gärna ha den från just den platsen till våran sida av disken för att kunna äta den. Så vi gjorde ett nytt försök och frågade personalen om dom möjligen kunde skicka oss två sådana sallader och den tålmodige personalen svarade att det kunde de naturligtvis, men att det nog var enklare om vi lyfte på luckan och tog ut det vi ville ha. Var det nåt som krånglade så skulle de naturligtvis komma runt disken och bistå oss. Så var det kört igen då,vi skrattade som tokar. När vi sen skulle betala för maten, slog Therese av någon outgrundlig anledning fel kod och glömde dessutom den rätta koden. Hon fick lov att leta reda på ett ställe där hon hade den uppskriven innan det blev rätt. Vid det laget skrattade till och med personalen åt oss. 

Förvirring
Precis som året innan bestämde vi oss för att vi skulle gå upp och vara med på en morgonmeditation och precis som året innan försov vi oss. Nåja, det var skönt att äta frukost i lugn och ro medan vi tittade på havet som gled förbi utanför restaurangfönstret. Därefter var vi med på några riktigt bra föreläsningar, som gav riktigt mycket energi och inspiration. Naturligtvis fick vi se till att ägna oss åt mat även denna dag, så vi hittade en restaurang där vi åt. 

Vackra värld
Ätandet var inga problem, men när vi skulle betala hittade vi däremot inte kassan utan fick fråga om vägen. Jag kan ibland inte begripa hur förvirrade det går att vara, men det verkar som det inte finns någon gräns för just det. Åter i land drog vi direkt till stationen och Starbucks. Fast den här gången tog vi det säkra före det osäkra och höll oss ifrån spice pumpkin latte, faktiskt var vi så på vår vakt att vi helt enkelt valde varsin sockerfri. Det var god den med. Tågresan hem förflöt utan att vi kastade mjölk eller tog fel vagn. Väl hemma var vi nog båda såväl trötta som nöjda, med ömmande magmuskler efter all skratträning.  

Sockerfri för säkerhets skull