lördag 7 mars 2020

Åt helvete

Dagar när man vaknar och bara vill dra åt helvete eller möjligen ligga kvar i sängen och låtsas att man faktiskt inte finns.. jag avskyr dessa dagar och en så dag är det tydligtvis idag. Det finns inget jag överhuvud taget kan komma på som skulle göra det värt att hoppa in i livet och njuta av det just idag. Det finns dock två varelser i livet som faktiskt kan tvinga fram andra känslor dagar som denna. De två isländskorna. Därför ska jag tvinga ut min helt ovilliga lekamen till stallet, umgås med dessa jordnära läromästare som tvingar fram att vara här och nu, för att se om dagen möjligtvis går att rädda. Om inte det hjälper, tänker jag definitivt dra åt helvete.. vart nu det kan tänkas ligga. 

torsdag 27 februari 2020

När drömmar går i uppfyllelse

Machu Picchu april 2019
När det finns så mycket att göra som är roligt och tiden tydligtvis inte är tänjbar, så hinner man inte alltid med det man vill. Man och man. Man det är jag och jag hinner sällan blogga nu för tiden. Idag har dock kroppen sagt ifrån och när den ryter så är det bara att lyssna. Dagen till ära har jag begåvats med feber, snor och ömma leder, jag är för trött för att göra nåt som innebär rörelse och för pigg för att bara sova. Med andra ord så tycker jag lite synd om mig själv där jag nu sitter uppkrupen i soffan. Det som är bra med beskrivet tillstånd är att min mentala värld får fritt spelrum och minnen, tankar, planer och drömmar får rumstera om fritt i mitt huvud. Det var i den mentala villervallan jag kom att tänka på Peru, om hur länge jag drömt om att åka dit och att jag nu faktiskt har varit där. Det är nästan ett år sen vi var dit nu, men det är fortfarande så stort som bara saker man drömt om länge kan vara. Peru liksom!
Havsvy i Lima, Peru
Det hela började med att pappa ringde mig en morgon i januari 2019 och frågade om jag satt ner. Eftersom det i vanliga fall brukar innefatta nåt negativt muttrade jag lite om att jag fortfarande låg. Ja va bra, sa pappa, för jag tänkte fråga dig om du vill att jag ska bjuda dig på en resa till Peru? Det var en väldig tur att jag fortfarande låg, för hade jag suttit så hade jag antagligen ramlat av stolen. Det var så det bestämdes att inom kort så skulle vi dra till Peru på en once upon a lifetime resa.

 

När det blev bestämt att pappa och jag skulle dra till Peru började Mattias, min sambo, att muttra om vårat dåliga lokalsinne och att vi troligtvis aldrig skulle hitta hem igen om vi for dit själva. Han hade väl rätt till viss del, för ingen kan anklaga vare sig pappa eller mig för att ha någon som helst förmåga att hitta. Därav blev det då bestämt att även han skulle hänga på. När vi berättade om våra planer ville även Timmy (Mattias vän) följa med, så till sist blev vi då fyra stycken som skulle snickra ihop våran resa. 
Katedralen på Plaza Mayor i Lima
Jag säger snickra för det visade sig att det inte alls är samma sak att boka en resa till Peru, som till något charterställe. För att ens kunna boka fick vi börja med att begära in offerter, detaljbestämma vart vi skulle åka i landet, hur vi ville bo och vad vi ville se. Om någon dessutom inbillar sig att det går fort att få till, är det något som snabbt måste dementeras. Inget går direkt fort, för de som skräddarsyr dessa resor i Sverige har samarbetspartners i Peru och i Peru råder en annan syn på tid än i Sverige. Så blev det bestämt, den 8 april lyfte planet mot Peru och vi skulle vara där i 17 intensiva dygn, där allt möjligt skulle hinna ses och upplevas. 

 

När vi väl bestämt och bokat återstod nästa moment. Hur packar man inför en resa som innebär fyra olika klimat och att ständigt flytta runt? Vi beställde riktiga luffarryggsäckar, myggmedel, magmedel, solkrämer, regnponchos och riktigt bra skor. Vi vaccinerades mot gula febern och fyllde på stelkramp. Hade vi inte haft twinrix så skulle även det tas. 

Ljusshow på Magic water park kvällstid i Lima
När vi väl landade i Peru efter en väldigt lång flygresa, kom vi till Lima. Lima var en fin stad med mycket historia, havet, vattenparker, katedraler, döskallar och mat. Det var mer välstädat än jag hade trott och det var alla sorters människor där, från kontorsfolk till människor i sedvanlig Peruansk klädsel. 

 

Det fanns många gatuhundar, vilka människorna verkade värna om. Till exempel blev det ett himla tumult med en bunt poliser som omringade något. Det visade sig vara en gatuhund som hade ett sår på huvudet. De fångade därför in hunden, tvättade såret och släppte den därefter. På ett annat ställe låg det en hund i gatan och en person i bil råkade köra på en del av tassen. Det skulle han aldrig ha gjort, för människorna omkring blev rosenrasande, skällde aggressivt på mannen och tog hand om hunden. Det var ändå gott att se. Det är annars en jobbig del med att åka till en del länder, där djur far synligt väldigt illa.  


Plaza Major kvällstid med bland annat katedralen och ärkebiskopens palats
 Från Lima begav vi oss med buss till Nasca för att se Nascalinjerna. Det var många timmars bussfärd genom ett kargt ökenlandskap. När vi till att börja med insåg att vi skulle åka buss, muttrade vi lite över att det antagligen inte skulle vara någon vidare bekväm resa. Där fick i alla fall vi så vi teg. Det var en av de finare bussar vi någonsin åkt med, bekvämligheten var det inget fel på och vi serverades kaffe och smörgåsar under resan. 

Nascalinjerna - astronauten, som vi tog kort på
genom rutan i flygplanet.

Jämför storleken med lastbilen
Spindeln

Vi flög över Nascalinjerna i ett litet flygplan och det kändes nästan overkligt att faktiskt få se dessa mytomspunna, enorma, storslagna linjer, som ingen riktigt har förklaringen till ännu. Där var dom, spindeln, apan, astronauten med mera. Den egna litenheten blev plötsligt påtaglig. Känslan var vördnadsfull, nästan overklig och otroligt pirrig. Det förstärktes av att vi aldrig tidigare hade flugit i ett så litet plan. Litenheten kändes i magen och vi fick strikta instruktioner om att inte spy i planet, utan använda oss av de påsar som fanns tillgängliga. Ingen av oss spydde, men någon av oss blev åksjuk. Oavsett var det verkligen värt det. Vilket äventyr.

I planet på väg att lyfta.
Från Nasca begav vi oss mot Arequipa med nattbuss. Även den mycket bekväm och av finare slag än vad vi var vana. Trots bekvämligheten i bussen var vi alla väldigt glada när vi kom fram till denna vackra vita stad och dessutom fick komma in på hotellrummen direkt. Vid det laget hade resan börjat gå uppför. Arequipa ligger 2 380 meter över havet omringad av tre aktiva vulkaner, Misti, Chachani och PichuPichu. 


Arequipas historiska center är med på Unescos världsarvslista och det är väl värt att se. Dessa vita byggnader som är uppförda i vulkanisk sten, så kallade sillar, är otroligt vackra med vulkanerna och snöiga bergstoppar omgärdade av moln i bakgrunden.


 Hotellet var helt underbart med takterrass och grillrestaurang. Det visade sig att runtresande med många promenader per dag och mycket att ta in, verkligen gjorde att vi njöt helt och fullt när vi kunde ta det lite lugnt ett tag och bara vila, läsa lite eller titta på himlen. 




Från Arequipa fortsatt vår färd uppåt, uppåt och ju högre vi kom desto mer exalterad blev jag. Peru var nämligen precis så storslaget som jag tänkt mig. Vi såg, upplevde, insöp och lärde oss. Som högst var vi 4 910 meter över havet och luften var tunn, himlen kändes väldigt nära och stjärnorna verkade vara större och närmare. Vi mötte lamor, alpackor, vicunjus, såg bondesamhällen och helt otroligt vacker natur. Jag njöt och ögonen tårades mer än en gång av allt detta vackra, genuina. Vi såg fattigdom, fick livshistorier berättade för oss och träffade en kvinna som berättade om sin skörd och sitt dagliga liv. Vi fick veta att klänningarna hade stor betydelse och berättade allt personens civilstånd. 


Jag älskade bergen. Ska jag åka till Peru igen, så blir det till någon liten bergsby. Så vackert, så rogivande och så svårt att försöka ta sig fram fortare än en snigel. Med den tunna luft som är där uppe går det inte att gå fort, det känns direkt som om lungorna ska vända sig ut och in och risken för höjdsjuka är överhängande. Timmy blev höjdsjuk och fick lov att behandlas med syrgas. Han såg inte ut att njuta av dessa höghöjdsställen på samma sätt som jag. Han blev i alla fall bättre efter syrgasen och hängde med oss på bad i en varmkälla, även om han inte badade. 













Hotellet Mama Yacchi i byn Coporaque i Colca Canyon, Anderna
Alla borde nog ha en alpacka sa sambon efter det här mötet :)

Vi fortsatt vår färd genom Chivay, där vi såg morgondans på torget, besökte en markand för att sedan fortsätta mot Colca Canyon. Colca Canyon är världens näst djupaste canyon och den är dubbelt så djup som Grand Canyon. Där tittade vi ner på floden Colca som då var 3 400 meter längre ner. Det var många gånger som den egna litenheten blev påtaglig under vår Peruresa och det var definitivt en av gångerna. Vi kikade på enorma kondorer som svävade fram över canyonen och vi stannade vid den kända utsiktpunkten Cruz del Condor.  







Här och där såg vi otroligt majestätiska, enorma pre-Inka odlingsterasser där människorna odlade majs, korn och vete. Vi smakade Pisco och en del av oss smakade marsvin. Samtliga, utom jag, drabbades av turismage och vi hittade ett lokalt apotek. Det var tur att diverse magmedicin hade införskaffats innan avfärden, men en del behövde det allt fyllas på med. Så småningom hamnade vi i Puno för övernattning. Puno ligger vid Titicacasjön, 3 827 meter över havet. Det var en rofylld liten stad, där vi åt god mat, sov gott och utgick ifrån när vi begav oss av med båt över Titicacasjön.





Första anhalten på Titicacasjön var vassöarna, så kallade Uros. Där träffade vi den kvinnliga presidenten Mariella som visade upp hur hon och hennes familj bor. De bygger dessa öar av vass och det är ett ganska slitsamt arbete. De har inget rinnande vatten, inga avlopp och de äter torkad fisk, sjöfågel och sjöfågelägg. De har dagis och lågstadieskolor på vassöarna och befolkningen på öarna minskar, eftersom många väljer att stanna kvar på land efter de genomgått sin utbildning där.  Så vi informerades snabbt om att vem som helst som ville var välkommen att att komma dit och bygga sig en ö att bo på, samt att det dessutom var skattefritt. 



Därefter begav vi oss vidare med båt från Uros till ön Taquile. Det var en av de absolut vackraste platser jag sett i världen. Höfjden var som högst drygt 4 000 meter över havet och det var en tung vandring för att komma över ön. Det var definitivt värt det. Otroligt vilka vackra platser det finns i världen. Det kom en riktigt gammal kvinna knallandes när vi långsamt tog oss uppåt över ön. Hon bar på en säck, var riktigt skrynkligt vacker och gick förbi oss som om det inte fanns några som helst problem med att vandra runt i denna tunna luft, ålderdomlig och med en säck. Det var väl en av de gånger det kändes som att höghöjdsträning troligtvis bär frukt.







 

På Taquile var handarbete viktigt och männens hattar, vilka berättade till exempel om de var singlar eller inte. Vi serverades jättegod mat hemma hos en familj, förrätt soppa och varmrätt grillad Titicacafisk. Det kändes lyxigt att äta där på en så vacker plats med så tunn luft att det var en pers att ta sig dit. Otroligt, vi var på Titicacasjön, världens högst belägna segelbara sjö. Mycket coolt.


Därifrån begav vi oss vidare mot Cusco. Vi såg Inkaruiner, odlingsterasser otroligt vackra platser och väl framme i Cusco passade vi på att ta en okulturell vilodag på världens högs belägna irländska pub och vi besökte en inhemsk marknad med allt vad det innebar i lukter och sinnesintryck. Vi fortsatte vår färd mot Aqúa Caliente för att äntligen se Machu Picchu och på vägen fick vi se pre INka runiner. Vilkenotrolig historia och vilken kort period Inkariket egentligen varade. Mycket av allt som Inkaindianerna är kända för fanns redan innan de kom, men de vidareutvecklade en del av det och behöll annat. PreInka ägnade sig åt att halshugga hövdingar, spara huvudena, kriga och var ganska sexuellt bevandrade. Inkaindianerna krigade också och ägnade sig åt barnaoffer. Vilda människor. Det var till exempel på grund av Inkaindianerna som en del av Perus ursprungsbefolkning flydde ut på Titicacasjön och byggde vassöar (Uros). Det var alltså deras sätt att undkomma Inkorna.







Så Småningom kom vi så till Machu Picchu, magiskt, storslaget, enormt och vackert där det låg inneslutet bland molnen. Vägen dit var slingrande, brant, läskig och vi begav oss dit med buss. Väl framme var det nog mestadels vördnad som var den övergripande känslan. Historiens vingslag slog lite extra hårt när vi stod på denna helt otroliga historiska plats och ett av världens underverk. Även Machu Picchu ligger något så när högt upp och det ar fortfarande väldigt tillrådigt att gå långsamt, dricka mycket vatten och att verkligen inte ta ut sig. 











Från Aqua Caliente och Machu Picchu begav vi oss till djungeln. Vi åkte till Puerto Maldonado, åkte båt någon timme därifrån rätt ut i Amazones djungel. Vi sov på en lodge vid en biflod till Amazonasfloden, vi fiskade pirajor, var på anakondaspaning, nattvanding i djungeln, dagvandring i djungeln, vi såg skorpioner, ormar, spindlar, apor, papegojor, bulletmyror, eldmyror, enorma träd, hörde vrålappor, såg kapybaror och var på nattlig kajmanspaning i båt. Det var fränt, oförutsägbart, häftigt och nu vet jag att stora spindlar kan vara väldigt snabba när de hoppar. 







 


 
 


Efter några dygn i djungeln for vi återigen till Lima, sov en natt och begav oss till Sverige igen. Det var en underbar, speciell och fantastisk resa på så många vis. Jag kommer att ha med mig minnena resten av livet och tusentack kära far för att du bjöd mig på en av mina livsdrömmar. Peru, precis så storslaget som jag hade föreställt mig, renare, djurvänligt vad vi kunde se, med ett vänligt, lite stramt och stolt folkslag som var svårt att annat än tycka bra om. Många upplevelser, intryck, och upptåg. Till exempel åt pappa upp en halv tvål i tron att det var choklad, han låste in sitt och Timmys pass i en saftybox utan att koda först och fick ta hjälp av hotellpersonal för att få upp den, Timmy var otroligt höjdsjuk, alla utom jag var extremt påverkade av turistmage och vi upplevde, var helt slut ibland, gick cirka 12 mil under resan, höll på att kräkas på en marknad av doften av ruttnande kött och vi njöt. Ska vi någonsin göra om det ska vi plocka bort några katedralbesök och vistas längre i bergen. Djungeln var verkligen också speciell med precis så mycket ljud som det är på barnprogrammen när de spelar upp nåt från djungeln. En resa och en upplevelse för livet helt enkelt!