Nu var det ett tag sedan jag skrev, orken har helt enkelt inte funnits. Uppenbarligen är livet så ibland. Jag är tillbaka på ruta ett, åtminstone i mitt arbetsliv och i detta obegripliga utmattningssyndrom. Jag gjorde som vanligt, när det gick tungt pressade jag mig mer, arbetade längre och irriterade mig över hur otroligt segt allt gick. Av någon underlig anledning slår det mig aldrig att det kan finnas tecken som jag bör lyssna till och ta på allvar. Vid det här laget borde jag ha lärt mig det, men nej, när det kommer till mig själv och lyssna verkar jag vara obildbar. Hjärnan som tydligtvis ändå går att lära, identifierade snabbt situationen utifrån tidigare erfarenheter och svarade därmed ganska omgående med att sätta in det tyngre artilleriet. Ungefär som den sa: aha! Otrolig trötthet, mer press, oförmåga att lyssna - aktivera soffläget omgående för att undvika ytterligare skada. Kontentan? Hjärnan vann! När hjärnan vinner inom det här området innebär det att livet under ett tag levs utifrån ett soffperspektiv. Soffperspektivet är ett ganska ospännande tillstånd, där allt innebär så lite kroppslig rörelse som möjligt medan hjärnan löper amok och suger i sig all eventuell energi som någon slags energivampyr delux. Så småningom börjar den dela med sig lite av energin igen. Jag antar att den helt enkelt tar det försiktigt till att börja med utifrån en väl utvecklad misstänksamhet om att detta dyrbara, eftertraktade åter kommer att missbrukas. Det är vid dessa tillfällen inte så svårt att övertyga hjärnan om att den här gången har man lärt sig sin läxa och kommer absolut inte att rusa på i samma fart som tidigare. Anledningen till att det är lätt? Det finns inte mycket mer energi än att det räcker till nåt mer än att ta långsamma skogspromenader och förundras över alla de små vackra delarna av världen som man stöter på. Hjärnan applåderar naturligtvis dessa framsteg och ger lite mer ansvar genom att generöst nog ge så pass mycket energi att det går att komma på allt man vill göra. Det är sen, när man dessutom får för sig att idag är dagen när jag orkar lite mer så det är bäst att göra så mycket som möjligt medan orken ändå finns, som det går snett igen. Hjärnan, som uppenbarligen har ett konsekvenstänk, svarar med inskränkningar i den villkorliga frigivningen från soffläget och därmed förvisas man till ungefär två dagars soffperspektivtillvaro igen. Så håller det på. Det här med balans är inte alldeles enkelt, åtminstone inte om man vill mycket och har satt sig i onåd hon den allsmäktiga hjärnan. Ja jag vet, den ser till att hela organismen ska överleva och den har dessutom varit tålmodig under många år innan den sätter in det tyngre artilleriet. Men ändå!
En annan instans som också satt in det tyngre artilleriet var Försäkringskassan. Vid det här laget är jag övertygad om att Sveriges svar på aktiv dödshjälp är just denna myndighet och dess handläggning av sjukpeng. Dödshjälpen är inte riktigt av den karaktären att man får en spruta och dör, utan den är mer indirekt. Jag antar att det är nån form av besparing utifrån ett resonemang om att om de bara ger den rätta motivationen, så får den enskilde därefter hjälpa sig själv och därmed sparas det på resurser och statistiken ser dessutom kanske bättre ut. Man får vara tacksam, för på så sätt har man ju i slutändan blivit en positiv del av åtminstone välfärdslandet Sveriges sjukskrivningsstatistik. Kanske det till och med hjälper till att bromsa den ökande folkmängden? Fast jag kände mig inte ett dugg tacksam. Till att börja med så följde jag medgörligt med i deras motivationsarbete och blev totalt uppgiven och funderade på om det här livet verkligen var värt all möda, men med hjärnans hjälp och utifrån ett soffperspektiv bestämde jag mig så småningom för att trotsa försäkringskassans upplevda ideologi och faktiskt fortsätta mitt liv på bästa sätt. Fast bästa sätt tar ett tag att klura ut, men det bör i alla fall innefatta balans. Soffperspektiv ger dessutom en annan syn på livet, så det är en del att klura över. Det är där jag är nu, i klurigheternas tillvaro. Den är ganska spännande, för det är inget som är självklart och det mesta är lite som ett äventyr. På måndag ska jag på ett möte som nog blir startskottet till en del av min framtid. Jag hoppas att den ser ganska ljus ut.
En annan instans som också satt in det tyngre artilleriet var Försäkringskassan. Vid det här laget är jag övertygad om att Sveriges svar på aktiv dödshjälp är just denna myndighet och dess handläggning av sjukpeng. Dödshjälpen är inte riktigt av den karaktären att man får en spruta och dör, utan den är mer indirekt. Jag antar att det är nån form av besparing utifrån ett resonemang om att om de bara ger den rätta motivationen, så får den enskilde därefter hjälpa sig själv och därmed sparas det på resurser och statistiken ser dessutom kanske bättre ut. Man får vara tacksam, för på så sätt har man ju i slutändan blivit en positiv del av åtminstone välfärdslandet Sveriges sjukskrivningsstatistik. Kanske det till och med hjälper till att bromsa den ökande folkmängden? Fast jag kände mig inte ett dugg tacksam. Till att börja med så följde jag medgörligt med i deras motivationsarbete och blev totalt uppgiven och funderade på om det här livet verkligen var värt all möda, men med hjärnans hjälp och utifrån ett soffperspektiv bestämde jag mig så småningom för att trotsa försäkringskassans upplevda ideologi och faktiskt fortsätta mitt liv på bästa sätt. Fast bästa sätt tar ett tag att klura ut, men det bör i alla fall innefatta balans. Soffperspektiv ger dessutom en annan syn på livet, så det är en del att klura över. Det är där jag är nu, i klurigheternas tillvaro. Den är ganska spännande, för det är inget som är självklart och det mesta är lite som ett äventyr. På måndag ska jag på ett möte som nog blir startskottet till en del av min framtid. Jag hoppas att den ser ganska ljus ut.
