Vad man bör & vad man gör

Ute skiner solen, luften är klar, morgonen bjöd på frostigt glitter och jag arbetar än så länge bara några timmar per dag och har därmed möjligheten att njuta av allt det höstigt härliga. Efter den senaste tidens hemmatillvaro till följd av ett utmattningssyndrom, är det lite av en utmaning att inte gå på som vanligt och rusa fram, arbeta mycket och visa upp den duktigaste sidan av mig själv. Därför fogar jag mig i lugnt tempo, fint och försiktigt och att arbetsgivaren faktiskt ser till att jag får den möjligheten. Den här gången vill jag hålla mig på banan och jobbar därför med att bryta mina mönster. Det är inte alla dagar jag tycker det är särskilt kul, men det är nödvändigt. Själen säger, i samarbete med kroppen, stopp och då är det bara att lyssna.

Under måndagen tyckte jag själv att jag fick en riktigt bra idé. Jag letar nämligen ständigt sätt att lösa tillvaron på och jag är inte så pigg som förr än, det saknas en del energi och mitt självförtroende har tagit lite stryk av det. Under tisdagen ringde jag därför min chef och serverade mitt förslag, helt utan att egentligen hinna tänka igenom det. Under onsdagen hade vi möte och då blev det bestämt. Under en period ska jag prova nytt fast inom det gamla. Det känns bra. Det finns en plan, den känns till och med för mig som hållbar och jag är faktiskt rätt taggad.

Efter dagens någon timmes arbete begav jag mig till kyrkogården. Jag är inte så förtjust i att vara där och idag var inget undantag. Det är vackert där, det är rofyllt och det är sorgligt. Dagens uppgift var att byta det ljus som suttit i lyktan mot ett batteridrivet som slår på sig när det är mörkt. Hur jag nu krånglade med batteriljuset så fick jag det inte att fungera, så det blir att bege sig dit igen och byta. Det blir dock inte idag.

På väg ut från kyrkogården fick jag syn på ett ensamt rosenblad som låg bland de andra löven i gräset. Det glittrade av frosten, lös alldeles rosa och var så fint. Jag tänkte, vare sig det nu var så eller inte, att det kanske var ett litet tecken från Carro och Henke ändå. Jag saknar dem. Varje dag saknar jag dem och att besöka kyrkogården är ingen tröst, eftersom det ändå inte känns som det är där de är. Så rosenbladet idag fick ändå göra kyrkogårdsbesöket till något lite mer positivt. 

Efter arbete och kyrkogården var energin liksom borta. Jag for hem och tänkte att jag borde tvätta fönster, städa och fixa med någon mat. Istället tog jag med mig fika ut på altanen och satt där i solen tillsammans med husgudarna och tittade på löven som ramlade ner från träden, solen och glittret från vattnet i sjön som ligger ganska nära vårt hus. Några sidor i en bok blev lästa och jag bestämde mig för att idag får det vara en dag när inte särskilt mycket händer. Vardagsrumsfönstren är fortsatt skitiga, det behöver städas och ingen har gjort någon middag. Det sistnämnda kan jag nog få till, men resten får vara. Det är kvar till någon dag när orken är mer på topp och solen inte gör allt för att visa upp världen från en av sina vackraste sidor. Såna dagar bör man ta vara på och det tycker jag nog att jag har gjort idag.