En kort tripp in på en affär och två arbetsrelaterat kollegiala telefonsamtal senare, så kraschade världen igen i måndags. Eller egentligen så kraschade inte världen, bara min värld, eller för att vara exakt så var det jag. Igen. Kroppen blev, som så många gånger förr de senaste månaderna, att kännas som förlamad. Det var så gott som omöjligt att orka lyfta en arm eller för den delen röra munnen för att försöka prata. Trycket i huvudet, yrseln och tunnelseendet gjorde inte saken bättre. Orken var borta, igen, och jag landade i en badenbaden i trädgården, invirad i ett täcke, trots att solen sken och borde räcka som värmekälla. Där låg jag oförmögen att orka röra mig och tittade på molnen och asplöven som darrade på sitt karakteristiska sätt i vinden, medan jag tyckte riktigt synd om mig själv. Ett flertal timmar senare återkom rörelseförmågan i så pass stor utsträckning att jag orkade masa mig in, vilket åtminstone gladde hundarna som för länge sedan hade tröttnat på utelivet. Orken borde ha räckt till att kasta av mig den, men ändå sedan dess har den suttit på plats. Äckelkoftan. Den som är blöt, tung och extremt kall och stickad med offergarn delux, är tight svept runt hela mig. Hur jag än har försökt att göra mig av med den är den kvar. Det smartaste vore att kasta den så långt åt skogen som det bara går, men eftersom det verkar vara en omöjlighet så kunde det åtminstone vara smakfullt att hänga upp den på tork för att senare lägga den i nåt förråd någonstans på andra sidan jordklotet eller så. Fast så småningom kommer orken att räcka igen, åtminstone till att hänga in den i garderoben ett tag. Fram till dess får jag väl leva med att tycka så där otroligt synd om mig själv då, även om jag faktiskt avskyr det där jäkla plagget som inte ens är bekvämt eller för den delen klädsamt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar