fredag 25 september 2015

Morgonhumör, solrosor & hål i golvet

Camilla med kompisen Catrins lilla Othilie 
Några dagar går fort och hinner inrymma så mycket. Allt från bekantskapen med ett nytt litet liv över djup sorg till hål i golven. Det är livet. Det är så det går på med allt vad det innehåller och med en spännvidd som täcker alla känslor. Ibland räcker det med bara några dagar för att man ska hinna känna så mycket, i det här fallet räckte det med sex dagar under september (9-16 september 2015). Dagar som pendlade mellan förundran, ilska, glädje, gemenskap, kärlek, djup saknad och sorg och ödmjukhet. Ändå hände det inte så stora saker, eller så är det just det som är så stort. Allt det som händer hela tiden, som bara går att se om man tar sig tid att titta. Det lilla, men så väldigt förunderliga. Livet i all sin prakt mitt i all vardag.  

Ödmjuk 
För att börja någonstans så blir det vid det där uttrycket "morgonstund har guld i mun". Vad i hela friden är det för dravel. Morgonstund har aldrig någonsin medfört just nåt annat än kaffe i munnen, även om det kan vara nog så vackert och rofyllt. I alla fall ibland. Låt mig säga så här, mitt morgonhumör är så där.. milt uttryckt. Jag är inte en morgonmänniska över huvudtaget, utan natten är mer min tid. Det innebär att jag är relativt zombielik när klockan har ringt och det är dags att släpa sig igenom diverse morgonrutiner. Så länge allt bara går på i vanlig lunk och inget sticker ut är det helt lugnt. Det är när nåt inte riktigt följer rutinerna, som humöret kommer fram.

Emelie & jag käkar kebabrulle - oxå en
form av lyx <3
Emelie, som inte heller är alldeles totalalert på morgonen, satte under några morgnar en interutinpåmorgonengrej i system. Interutinen innebar att hon klev upp före mig, gjorde sig i ordning, stressade till bussen för att ringa mig och stressa upp mig ur sängen för att jag skulle åka till busshållplatsen eller skolan med diverse grejer som hon glömt. Problemet med det är att jag inte är särskilt imponerad av morgnar som sådana och morgnar i stress är, om möjligt, ännu värre. Efter att jag stressat upp ur sängen och begett mig iväg i diverse skick med diverse grejer, fick jag ett mindre anfall en av morgnarna. 

Mitt i skogen finns det ett ställe med både solrosor & vallmo, vackert som bara den & 
uppenbarligen även omtyckt av älgarna

Just den morgonen vaknade jag av att Emelie ringde och sa med lite gäll, stressad röst att hon glömt nyckeln till skåpet och hon ville att jag skulle åka till busshållplatsen med den. Jag for upp ur sängen, irriterad som få innan jag ens fått upp båda ögonen, slet på mig nattlinnet och blev uppringd av Emelie igen, som glömt skorna också. Något mer irriterad släpade jag mig ner medan jag kände hur ögonbrynen var synnerligen ihopdragna och mungiporna släpade i golvet, när Emelie ringde ytterligare en gång för att meddela att hon även glömt läxan på bordet och den måste ju naturligtvis också med. Det var i rent ursinne jag slet på mig en jacka över nattlinnet, slängde mig ut, skrapade av en tunn ishinna av bilrutorna och for iväg till busshållplatsen med läxor, skor och nycklar. Väl framme skällde jag i en muttrande ton redan innan Emelie öppnat bildörren, noterade att både Emelie och hennes kompis Jejje såg relativt roade ut medan jag fortsatte skälla även efter att Emelie hämtat grejerna och stängt bildörren. Tjejerna såg fortsatt roade ut och sa nåt till varandra medan de sneglade lite försiktigt åt mitt håll. Väl hemma efter denna irriterande morgonstund som definitivt inte hade nåt guld någonstans, tag jag kameran och tog kort på mig själv i syfte att se efter vad Emelie och Jejje hade tyckt var så himla roligt. Det gjorde definitivt inte morgonen bättre..

Morgonstund blablabla.. 
Väl på jobbet blev det ändå en rätt bra morgon, en av kollegorna hade fixat lite frukost till alla och det blev en trevlig stund när vi dessutom kunde skratta åt bilden av den mer vansinniga morgondelen av mig på bild. Åtminstone blev jag inte uppringd och väckt av en stressad Emelie mer den veckan. Fast berörda dagar innehöll så mycket mer än ilskna morgnar. En dag när jag var på väg till morsan efter jobbet till exempel, svängde jag förbi Camilla. Hon hade besök av sin kompis Cathrin, som dessutom hade med sig sin drygt fyra veckor gamla dotter Othilie. Inte ens jag kunde låta bli att charmas, utan fick lov att snusa lite på henne. När man tittar in i ögonen på en bebis är det förundran över livet man känner, åtminstone är det så för min del. Förundran och vördnad, herregud vilket mirakel varje nytt litet liv är. 

Mysigt med frukost på jobbet.
En annan av dagarna for Emelie och jag iväg och köpte varsin kebabrulle efter jobbet och skolan, som vi åt tillsammans medan vi pratade om dagen som varit. Det är underbart att umgås med Camilla och Emelie, det är bara de egna barnen som kan ge precis den känslan i själen. Det är gott att skratta tillsammans med dem och det är till och med underbart att vara galet morgonarg på dem. Allt detta är en lyx, som det gäller att ta vara på. Det sämsta man kan göra är att ta dessa stunder för givna, åtminstone sett ur mitt perspektiv. Skogsvandringarna tillsammans med husgudarna har även de fortsatt. Skogen och naturen ger en annan form av ro i själen och det är där det går att vara precis här och nu och släppa allt annat. Ofta ger det mig en känsla av ödmjukhet att vandra bland träd och växter. På ett ställe i skogen växer det solrosor och vallmo. Första gången jag sprang på det förvånade det mig, men efter hand har det kommit att bli ett lite spännande inslag i skogsvandringarna att se hur mycket blommorna har slagit ut. 

Kortet jag fick tillsammans med Henkes minnesbok från skolan efter hans död
Blandat med all kärlek, glädje, ilska, förundran, ödmjukhet och vördnad har nämnda dagar även innehållit smärtsam saknad och stor sorg. Det är olika saker som kan utlösa det, eller utlösa är fel uttryck för känslorna ligger alltid precis under ytan. Däremot är det olika saker som kan få dem upp i ljuset. Ofta kämpar jag emot, för den smärtan vill jag inte känna alls egentligen. Fast så fungerar inte livet med alla sina aspekter, det innehåller allt och jag vet att det är för att jag älskar dem så mycket som det gör så ont att vara utan dem. Carro och Henke, så närvarande och ändå så långt borta. En kväll när jag skulle plocka i ordning lite i en del skåp hittade jag den minnesbok jag fick från skolan efter Henkes död. Den hade legat framme så de som ville fick skriva i den och det är det många som har gjort. Bredvid boken fanns ett foto på Henke, ett ljus och en ros. I minnesboken fanns ett kort på hur det sett ut. När jag hittade boken med kortet och alla texter, brast det. Det slet snabbt bort den tunna hinna som gör att jag oftast kan hålla dessa känslor på plats.

Körkväll igen - utanför Malungs kyrka
Världen rasade igen. Emelie kom in och såg vad som hänt och sa; du borde nog inte titta mer i den där nu ikväll. Fast jag kunde naturligtvis inte låta bli, hur skulle jag kunna det? Det var säkert tre år sen jag tittade i den boken och det gjorde lika ont då. Det är inte sakerna i sig som gör det, utan det är det faktum att de sliter mig från ett ställe där jag lyckas hålla det lite ifrån mig till att stå öga mot öga med det jag absolut inte vill veta av. Resten av kvällen satt jag i soffan, ihopkrupen till en boll, bläddrandes i boken medan tårarna rann. Det måste få vara så ibland. Ibland måste det få komma fram även om jag inte vill. Att låta det komma fram gör ont, sliter sönder och river hål. Det tar all energi och det tar lång tid att bygga upp den igen. Det gör mig ännu mer rädd om dem jag har kvar, Camilla och Emelie får stå ut med att jag ibland är mer än hönsig. 

Hur ofta sågar nån hål i ens köksgolv
Dagarna innehöll även viss förvåning. Mitt badrum genomgår just nu en renovering efter en vattenskada. När jag kom hem en av dagarna för att äta lunch och hämta hundarna, upptäckte jag att någon sågat hål i köksgolvet. Bara så där och helt omotiverat. Det fanns ingen anledning att såga ett hål rätt upp från källaren med motorsåg, åtminstone inte som jag såg det. Hål i golvet innebär inte bara förvåning, utan även viss irritation. I köket är nämligen hundarna fram till lunch och min mer hönsiga sida kom fram i full blom när jag insåg att de varit i närheten av motorsågsblad som kommit upp ur golvet. Nåväl, allt hade gått bra förutom för golvet då. Det visade sig vara min hyresvärd som hade stått för sågandet, fast inte ens han kunde motivera varför utan var också något förvånad över golvets nya make over. Förutom redan beskrivna innehöll väl dessa dagar inte så mycket mer. Jag hann med att sjunga med kören igen och det var lika trevligt den gången. Jag har umgåtts med människor jag tycker om och skrattat en del. Livet har gått sin gilla gång med allt vad det innebär helt enkelt.
    
Mirakel

torsdag 24 september 2015

Pistolskytte & körsång

Anette på kaffe hos morsan 
Min plan har varit och är att börja på pistolskytte. Ibland går det inte riktigt som man tänkt sig, eller det gör det i och för sig sällan fast ibland är det lite mer tydligt än andra gånger. Till exempel så tyckte Angelica att vi borde börja sjunga i kör, kom nu ihåg att min idé var att börja på pistolskytte. Kör är också roligt, men det är definitivt viss skillnad mellan att skjuta med en pistol och att ta höga toner. 

Yttermalungs kyrka
Nåväl, tisdagen den 8 september 2015 var jag hos mamma efter jobbet för att dricka lite kaffe och hämta Emelie och husgudarna. Det var i det stadiet Anette hörde av sig, så jag bjöd upp henne till morsan på kaffe. Anette som hade snappat upp allt om Angelica och börja på kör, serverade mig helt enkelt kvällens aktivitet som bestod i att börja sjunga i kör samma kväll. Så blev det. En dryg halvtimme senare befann jag mig tillsammans med Anette och många fler i Yttermalungs kyrka och sjöng allt vad jag var värd. Både sopran- och alt-stämmor testades och det var riktigt roligt. Så pass roligt att jag definitivt kan tänka mig att syssla med diverse stämsång kontinuerligt. Angelica? Hon var inte med på kör och så vitt jag vet har hon inte börjat på pistolskytte heller, men plötsligt händer det väl. Plötsligt har Angelica kanske börjat köra och jag kanske kombinerar skönsång med skytte. 

Körövning :)

Leva fullt ut

Camilla på toppen av Gnupen
Efter en natt med vin och roliga människor vaknade jag söndagen den 6 september 2015 och var synnerligen rastlös. Trött som få, men fortfarande inte så pass rofylld att jag kunde tänka mig att vila. Därför ringde jag Camilla och introducerade idén om att knalla upp på Gnupen. Gnupen, som egentligen heter Lybergsgnupen, är en bergsklack som ligger 657 meter över havet i ett naturreservat. Det är vidunderlig utsikt där och ena sidan stupar brant rätt ner. Hur som helst hade Camilla aldrig varit dit och för min del var det så pass länge sen, att det vid den tiden inte varit ett naturreservat utan det gick att åka skoter dit.  

Stackars liten
Camilla var på, så vi plockade ihop lite av det vi hade hemma till picknick och begav oss av. Innan vi for ringde jag Magnus för att höra efter hur vi skulle hitta dit och han sa bland annat att vi skulle komma till en informationstavla, sen lyssnade jag väl med ett halvt öra ungefär. Vi hade inte kommit långt förrän vi fick syn på en orm i vägen. Naturligtvis stannade vi för att se hur det var med den. Den hade blivit överkörd, visade det sig, och den dog så gott som direkt vi kom fram till den. Påverkade av den händelsen for vi under ett tag ganska tysta vidare.


När vi väl kom fram till den informationstavla som Magnus nämnt var humöret åter på topp, så vi gick ur bilen, studerade snabbt och ganska otåligt tavlan för att bestämma oss för att den var värdelös. Eftersom en värdelös tavla inte var nåt att lägga vikt vid, hoppade vi in i bilen och fortsatte vår färd. Vägen blev underligare, smalare och krångligare att åka på ju längre vi åkte. Vi skrattade som tokar och Camilla utbrast till sist: tror du inte att det här är stigen upp till Gnupen som vi åker på? Det var det självklart inte, hävdade jag, så skrattade vi ännu mer. 

Väldigt vacker vandring
Så plötsligt där mitt i skogen, på den väg som mestadels såg ut som en stig, stod det en man. Naturligtvis stannade vi och frågade hur man egentligen skulle ta sig till Gnupen. Mannen svarade lite frågande; var det inte er jag åkte förbi vid informationstavlan? Vi svarade att det kunde det möjligtvis ha varit och då såg han ännu mer frågande ut och sa; såg ni inte pilarna?? Va? Vilka pilar? Om det nu hade funnits några pilar så var det åtminstone inget vi hade uppmärksammat. Mannen sa lite tålmodigt att vi fick lov att åka tillbaka på vägstigen till informationstavlan och gå stigen till Gnupen därifrån. Stigen skulle vi dessutom se, eftersom den var utmärkt med en skylt?!

Äntligen på rätt stig <3
Vi åkte tillbaka. Om vi hade skrattat på vägen till helt fel, var det inget mot vad vi gjorde när vi for därifrån. Vi parkerade snällt bilen vid den snabla tavlan och gick till stället där det tydligtvis kommit upp en skylt medan vi varit på villoväger. Nöjda började vi så äntligen vår vandring, bara för att komma upp på en ny väg. Då tappade både Camilla och jag humöret en kortare stund, medan vi fräsande "ska det vara så förbaskat svårt att hitta till Gnupen" virrade runt ett tag. Mitt i virrandet dök det upp en skylt i vårt synfält och färdvägen blev åter tydlig. 

Innan vi gick sa Camilla; undrar om det är möjligt att ta med en rullstol upp dit?
Hon tog inte upp det mer efter att vi börjat vår vandring ;-)

Det går inte att säga annat än att det är vackert i naturen och vägen till Gnupen var definitivt inget undantag. Det var stenar, rötter, rotvältor och så otroligt rogivande att det var värt alla vilseåkningar. Vacker natur gör att det är med en känsla av ödmjukhet man vandrar och så var det. Även om vi ibland funderade över det logiska med att ha en stig i en bäck och hur långt det egentligen var.

Det fanns bänkar utsatta lite här & där efter
stigen. En del av ställena var så vackra att
bara de i sig gjorde hela vandringen så värd
att gå.  
Husgudarna var nöjda, Camilla och jag var på ett strålande humör och solen sken större delen av vägen, som kantades av bland annat kantareller. Vi tog en del kort och skulle dessutom försöka oss på att ta en vettig selfie. När vi sen såg den skrattade vi så vi kunde knappt gå, herregud så totalt obra en del kort blir.

 Förunderligt vackert

När vi väl kom upp på toppen var vi helt eniga. Det var verkligen värt att åka lite fel, gå på stigar som var bäckar och upptäcka att det inte skulle gå att ha med sig någon i rullstol på vägen, för utsikten var helt förunderligt vacker. Det var nästan så vi inte kunde sluta att se oss omkring, men på ett respektfullt avstånd från kanten till stupet. 657 meter över havet är ganska högt ändå upptäckte vi. 

Otroligt vacker utsikt
Ödmjukhet är känslan som uppstår
Liten på jorden minsann

Vi fikade där uppe. Det finns en slogbod att sitta i och det var rätt skönt att krypa in i den, för vinden kändes rätt bra däruppe. Kaffe och macka är nästan aldrig så gott som när man picknickar det. Det var dessutom lyx för både Camilla och mig att ha lite gemensam kvalitetstid, det är ibland svårt att få till det som vi vill. Allt vad vardag innebär tar stor del av den tid som är så dyrbar. 

Så himla gott med fika <3
På tillbakaväg
På vägen ner var vi ungefär lika förvirrade och missade exempelvis en stor skylt i mitten och vandrade därför i tron att nervägen verkligen var längre än vägen upp. Det var den naturligtvis inte, men det var något förvirrade vi upptäckte att vi hade kommit till vägen där vi tyckte att det var förbaskat svårt att hitta till Gnupen utan att passera skylten som vi hade som en form av riktmärke. När vi kom tillbaka till bilen visade appen som mäter det mesta inklusive längden på vandringsvägar att vi gått 7,29 kilometer och det kändes gött. Vi var lagom trötta i kroppen, lite frusna och dessutom hungriga. En suveränt härlig dag avslutades därför med gemensam middag på en av ortens pizzerior. En del dagar är liksom bara lite mer fulla av liv och det här var en av dessa dagar.

Njutbart!

Melodikryss & bubbel

Redo för melodikrysset för första gången
Den femte september 2015 var dagen när melodikrysset gjorde debut i mitt liv. Melodikrysset, bara namnet får mig att tänka på grått hår i knutar, gungstolar och rullatorer, men vissa i min omgivning hävdade med bestämdhet att det var roligt och definitivt det man skulle hålla på med alldeles för tidigt på lördagsmorgnar. Reglerna var enkla, det skulle genomföras i grupp, man fick inte googla svaren, det var tillåtet att ringa en vän och konferera och krysset skulle dessutom lösas i kombination med intag av bubbel eller ännu hellre irish coffee. Kvinnan som introducerade denna nyhet i livet är Camilla från Västerbotten och som arbetar på vår arbetsplats under en period. Nyfikna som vi är på nya vanor, trots att melodikrysset kändes ungefär lika roligt som att damma, bestämde vi oss, Tina och jag, för att det var värt att prova. Ytterligare en regel att förhålla sig till var att stilen skulle vara osminkad och avslappnad, som vid lugnt lullande hemma en ledig lördagsmorgon. 

Camilla bubblar & ringer en vän
Det var med dessa utgångslägen vi träffades hemma hos Tina strax innan tio en lördagsmorgon. Med tanke på tiden en ledig dag var stilen naturligt avslappnad och osminkad och gångstilen yrvaket släpande. Det var mysigt. Tina hade gjort eld i kaminen och det luktade nybryggt kaffe i hela huset. Ute regnade och det gjorde det ännu lite mysigare att sitta och värma sig vid kaminen. Jag hade Emelie med kompis hemma hos mig, så jag var bestämd från start att hålla mig till enbart kaffe utan alkoholhaltiga väskor inblandade. 

Irish coffee på gång hemma hos Majan &
Hasse. Notera påsen med vispad grädde
Det var roligt att lösa melodikrysset tillsammans. Många skratt och mycket kaffe blev det. När kryssandet var klart blev jag utnämnd till chaufför så bar det av till Majan och Hasse. Det var där jag insåg att planering ibland är viktigt. Väl där skulle det då drickas irish coffe och Camilla började plocka upp saker ur sin relativt stora medhavda väska. Hon hade med sig whiskey, likör 43 att använda istället för socker och en påse som till att börja med hade ett relativt odefinierbart innehåll. Innehållet visade sig vara vispad grädde, vilket ju var en riktigt viktig ingrediens. På frågan om varför hon inte bara hade köpt sprutgrädde svarade Camilla, att det skulle vara äkta om det skulle vara. Äkta var det och de som drack såg ut att gilla det dessutom. Vid halvtretiden skjutsade jag Tina och Camilla hem till Tina, for hem till mig och drack kaffe med en mycket trevlig kvinna vid namn Britt Åsa. Det var i det stadiet jag var när de två kryssande vännerna började tycka att det tog lång tid för mig att bli klar. Så lång tid att de bestämde sig för att komma hem till mig och vänta. 

Hemma hos Therese & Magnus 
Är det någon här frågade jag Emelie, medan jag sprang runt och letade kläder och var på väg ner i duschen. Emelie svarade; ja, det är två kvinnor här med väskor och vin! Det var då Tina och Camilla gjorde entré. Det var även i den stunden som Emelie med kompis blev hämtad av Emelies pappa, vilket kändes som en rätt bra timing. Tina och Camilla fick roa sig bäst de ville medan jag duschade och gjorde mig klar och det verkade dom dessutom klara väldigt bra. Jag var rätt glad att Emelie hade hunnit åka, för jösses vilka samtal de hade. När jag väl var klar for vi till Therese och Magnus. Där, äntligen, hann jag äta för dagen. Det blev makaroner och korvstroganoff med vitt vin som måltidsdryck. 

Camilla & Tina hemma hos Therese
Kvällen var trevlig och innehöll allt från intima samtal till dans. Tina och Camilla fortsatte ner på samhället, medan Therese och jag stannade kvar hos Therese och Magnus under ytterligare några timmar och bara satt och pratade om allt och inget. Vid 12-tiden på natten avslutades denna förunderliga dag och jag for helt enkelt hem och la mig. Dessutom la jag mig rätt så nöjd med att bara druckit vin under kvällen, istället för att ha börjat dagen med irish coffee. Melodikrysset i grupp tidiga lördagsmorgnar är okej för min del, men jag kommer även fortsättningsvis att hålla mig till enbart kaffe vid dessa tillställningar. 
      
Underbara & glada 

lördag 19 september 2015

Det klassiska med varulvar

Hemmavid
I en rörig värld behövs strategier för att få frid i sinnet. För min del fungerar naturen som en sådan och jag kan vandra många timmar, i husgudarnas sällskap bland lingonris och mossa. Som komplement till de naturliga vandringarna, tittar jag på serier. Det kan jag ägna mig åt i dygn om livet rörighet har tagit allt för mycket av min energi. Timme efter timme ligger jag då i soffan och plöjer en säsong åt gången av diverse övernaturligt, gärna vampyrer och varulvar.    

Vandringsstart i solnedgång medför vandringsstopp i månsken

En annan liten aspekt av min tillvaro består i min konstant tidsoptimism. Jag tror helt enkelt att tiden är lite mer omfattande än den är och därmed även att jag hinner mer saker under viss tid än vad som många gånger visar sig vara möjligt. Tillsammans kan mina strategier för sinnesfrid i kombination med min tidsoptimism medföra till exempel oplanerade joggingturer i mörkret. 

Där, bland lingonris & träd, försvinner
allt tankebrus & sinnet blir lugnt


Strategier


Harry Husgud nyfiken på upptäcktsfärd
Som den dagen efter jobbet när jag bestämde mig för att knalla ut på en för mig och husgudarna vanlig runda i skogen. Fast innan jag kunde det skulle jag bara.. Innan vi kom ut på promenad hade det hunnit bli så gott som solnedgång, men som den tidsoptimist jag är drog jag ändå iväg. Naturligtvis skulle vi hinna hem innan det blev kolsvart ute, resonerade jag när vi knallade i väg. Hundarna var glada, jag var nöjd och det var vackert att vandra medan himlen färgades orange för att sakta övergå till att bli stjärnklar med fullmånen som ljuskälla.  

Såå många bra idéer rätt som det är
Det vill säga tills jag medvetet tänkte på hur vacker fullmånen var och min hjärna direkt serverade mig en bild på alla dessa varulvar som jag tittat på i diverse serier. Helt plötsligt var det fullkomligt logiskt att tänka sig att skogen var full av varulvar och det minst lika logiska, om det skulle ha varit så att det funnits en varulv i närheten, var att börja jogga för att komma hem lite snabbare. Gissningsvis tror jag inte att jag varken kan jogga eller springa ifrån någon varulv om vi utgår ifrån den temporära hypotesen att skogen faktiskt vimlade av verkliga varulvar.  

Fascineras av dessa vackra varelser
Har en annan form av fascination för
avokadomackor
Hundarna, som inte är van att jag varken är särskilt mörkrädd eller att vi helt plötsligt ska ägna oss åt jogging i mörkret, reagerade med att anta samma sak som jag, nämligen att vi måste vara jagade av nåt synnerligen hotfullt. Därför sprang de framför mig med huvudena pendlandes fram och tillbaka i syfte att få syn på vår fiende, medan de samtidigt skällde oavbrutet ändå tills vi återigen var nere på en belyst del av världen. Där och då, i skenet från gatlamporna, kändes det rätt löjligt att jag bara en halv minut tidigare sprungit som en galning genom skogen med en inbillad varulv efter mig. Nåja, det var skönt att komma hem i alla fall.

Trött men taggad
Som en effekt av denna ofrivilliga joggingtur som urartade till en totalt galen språngmarsch, återföddes idén om att genomföra en kommunklassiker. Återföddes för att jag funderat på det tidigare, men den här gången gjorde jag slag  saken och beställde startkort. En kommunklassiker innebär att man gör allt som ska göras i en vanlig klassiker, fast under ett år. Inte nog med att jag beställde startkort till mig, utan jag drog med mig flera kollegor i denna överilade idé också. Fast det kommer nog att bli bra, bara jag gjort de där milen på längdskidor så. Förutom klassikeridéer och galna månskenslopp, har även en och annan tur medans det varit ljust ute hunnits med i skogen. Det är när jag hunnit varva ner medan vi vandrar, husgudarna och jag, som jag är mottaglig för att se storheten i det lilla. Det är såna gånger jag älskar livet. Vilken orolig gåva vi fått att förvalta så väl det går den tid vi har.