 |
| Ingen vinst för bästa utstyrsel i alla fall |
En datanisse jag känner pratar ofta om molnet. Det ena och det andra ligger i molnet. Det låter ju fint och fluffigt, men det är totalt omöjligt att navigera sig genom detta moln ibland. Hur som haver fortsätter jag uppdateringen av mitt externa minne i cyberrymdens domäner, oavsett om det är molnbaserat eller inte. Något som inte är så särskilt fluffigt är förkylningar. Som med så mycket annat har de en tendens att fullkomligt strunta i huruvida de är välkomna eller inte. Den 23 september hade jag definitivt inte bjudit in någon förkylning överhuvudtaget, ändå gjorde den, på sitt oefterhärmliga vis, entré i vårt hem. Den flög utan förvarning på Emelie och däckade henne omgående. Den 24 september var jag till Mora på en arbetsmiljöutbildning. Jag kände mig ovanligt trött och frusen medan jag satt där och lyssnade på dem som föreläste. På vägen hem slocknade jag som en stock i bilen. Efter att ha fulsovit med gapande mun och antagligen även dregglat, vaknade jag väl hemma och var ännu mer frusen. Min tanke var att det var helt sanslöst att tröttheten skulle ta över på det viset. Irriterad muttrade jag över att det måste vara helt slut på undertråden. Undertråden visade sig bestå i feber och ganska hög sådan dessutom, en insikt som kom i samband med hemkomsten. Det var inte mycket annat att göra än att inta ryggläge och genomleva det hela. Emelie piggnade till före mig. När hon kände sig mer i form var det hon som stod för frukostfixet. Trots den mycket ovälkomna förkylningen var det väldigt mysigt att äta frukost med en av de älskade barnen. Mitt i allt snorande fanns det därmed guldkant och lyx. Det var en av de där gångerna jag kännde mig riktigt rik.
 |
| Emelie som dukat upp guldkanten för dagen |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar