Hösten har dundrat in med full styrka och hela min kropp är medveten om vilken tid det drar ihop sig mot. November och december, snart är det dags igen. Förut älskade jag hösten, nu älskar jag den klara luften, stjärnorna, alla färger och krispigheten som redan går att se tidiga morgnar. Det är vad jag älskar, men jag hatar att det snart har gått sju år sedan jag sist träffade min Carro och snart fem år sedan jag för sista gången släppte av min Henke vid skolan. År, det är ohyggligt lång tid och det känns. Det märks och det gör ont. Jag älskar dem, kärleken försvinner aldrig. Dom borde vara här, för jag saknar dem. Det spelar ingen roll hur många gånger jag mantrar det, dom borde vara här, för dom är och förblir någon annanstans.
Jag saknar dem. Jag saknar dem så det gör ont. Inom mig hör jag fortfarande hur Carro skrattade som en tok när vi köpte tio cheesburgare i driven på Mc Donalds för att ta med hem till Camilla och Henke, men glömde att köpa glass till oss själva och åkte därför tillbaka. Det var hysteriskt roligt att se expeditens min, så jag skrattade också så tårarna sprutade. Jag hör fortfarande Henkes glädje när vi beställde tre plektrum tillsammans till honom, som det står pick of destiny på. Ett av dem lade vi i hans ena hand när han låg i kistan inför begravningen. Hans begravning. Jag klurar fortfarande på hur jag ska klara av att inte ha dem hos mig, i mitt liv och vid liv. Hur lever man egentligen utan två av sina barn?
Herregud! Jag förstår bara under korta stunder än att dom är döda. Barn ska inte dö före sina föräldrar, men det händer ändå. Idag hittade jag Henkes bok, den de lade fram i skolan efter hans död så de som ville skulle kunna skriva i den, när jag plockade i ett skåp. Det gjorde ont, ont i hjärtat och i djupet av min själ. Om jag bara kunde få dem tillbaka. Om dom bara vore här. Älskade, älskade barn.. om ni bara visste hur tomt det är utan er, hur vi saknar er och hur svårt det faktiskt är att fortsätta gå.. att fortsätta leva. Varför, idag är en sån där dag när jag som så många gånger förr vill fråga nån som vet varför ni inte kunde få vara kvar. Ni borde, precis som jag mantrat så ofta, leva och vara här. Här hos oss som fortfarande inte klurat ut hur vi ska klara oss utan er. Här hos oss som älskar er.. Här i livet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar