måndag 4 maj 2015

Hörde smällen


En sån dag har det varit
Jag hörde smällen, det var en enorm smäll och jag hör den fortfarande inom mig, berättade min kollega för mig idag under lunchen. Smällen hon refererade till var den som hördes när Henke dog, när bilen där han var passagerare kolliderade med en vänstersvängande lastbil. Det var ett modigt samtal, det är inte alla som vågar ta upp sånt som relaterar till Carros eller Henkes död med mig. Jag lyssnade samtidigt som jag tänkte på hur det kan ha låtit. Hittills har jag funderat över många saker kring olyckan, men fram till idag har det faktum att det naturligtvis har låtit när det hände inte funnits med i mitt medvetande. Jag klarade inte av att fråga något. Hade jag frågat, hade jag fått något svar hade jag inte klarat av att behålla den självbehärskning jag kämpade så enormt för att ha kvar. Jag berättade delar från den eftermiddagen och kvällen ur våran synvinkel, men det var lika där. Jag klarade inte av att prata om många saker. Jag klarade inte av att berätta helt och fullt om hur Camilla bröts ner framför ögonen på mig när hon via telefonen fick reda på att det sas på Facebook att Henke, våran älskade Henrik, nog var död. Jag klarade inte heller av att nämna något om när polisen kom, när vi hamnade på akuten eller när vi åkte till Henke på bårhuset och han låg där skadad, sårig, med glassplitter i håret och död. Inget av det sa jag nåt om. Det jag berättade var fragmentariskt. Inget annat hade varit möjligt utan att jag hade brutit ihop. Samtidigt som jag delade med mig av dessa totalt ofullständiga bilder undrade jag inom mig hur mycket Henrik hann med att uppfatta innan det blev svart för honom, innan han dog. Jag hoppas att han inte hann uppfatta eller känna något alls. Mitt i allt hoppas jag att han for så lite illa som det bara går trots att det gick så illa som det bara kan gå. 

Älskade Henke <3
Alla dessa trasiga känslor som ligger så precis under ytan, som jag har så svårt att kontrollera när jag inte är riktigt beredd. Idag lyckades jag nästan behålla mitt lugn utåt, men inom mig kändes det som jag skulle behöva kräkas, gråta och skrika ut att Carro och Henke inte borde få vara döda. Inte för att någon pratade med mig om det, men för att det gör ont. Det sliter sönder mig inifrån och jag saknar dem. Alltid saknar jag dem. Camilla ringde när  jag kom hem och vi berättade för varandra om hur våran dag varit. En av Carros kompisar har nyligen börjat arbeta på samma ställe som Camilla. Hon hade haft en annan form av upplevelse när kompisen delade med sig av små anekdoter kring Carro, sånt som gjorde att Camilla blev glad och mindes. Det hjälpte henne att komma ihåg en del små egenheter som hon annars inte har tänkt på under en tid och det gjorde henne varm i hjärtat och glad. När vi pratat lite började vi komma ihåg en del saker med både Carro och Henke. Vi skrattade gott åt när Henke blev frustrerat irriterad när jag ville köpa honom nya skor och lyckades beställa alldeles för stor storlek. Henke ville varken ha nya skor eller för stora skor, men han roades ändå av min storlekstabbe. Vi mindes Carros sätt att vinkla ena foten inåt när hon stod still och en speciell grej hon gjorde med händerna. Kvällen blev på så vis en bra kväll när vi hade dom lite nära oss igen, dom som vi ständigt letar inom oss, saknar och älskar så enormt mycket.

Älskade Carro <3
Dagen har förutom minnen inneburit grådassigt regn och att jag kom en timme för tidig till mötesplatsen inför stundande avresa till Rättvik och Mora i ett projekt jag är inblandad i på arbetet. Det var i det hänseendet en relativt bra dag förutom tidsmissen. Väl hemma har jag stekt jag kött och potatis, gjort gryta, strukit kläder och diskat. Det, kraschat, pratat med bland annat Camilla och kommit på fötter igen. Det är så det är nu för tiden, glädje, sorg, lycka, totalt mörker, saknad och kärlek blandat och om vart annat. Mitt i allt försöker vi ändå att leva och ta till oss det i livet som ingen egentligen har råd att missa och ibland lyckas vi med det och dessa gånger är bra nog. Jag tycker vi gör det ganska bra som vi gör det ändå trots allt.  

<3

Inga kommentarer: