Modigt att älska

Liten chockad Engla <3

Är det något jag är väl medveten om är det livets totala bräcklighet och vilken risk man tar när man tar någon eller något för givet. Faktiskt är jag så väl medveten om det att jag verkligen aldrig mer under hela mitt liv behöver ha någon som helst liten fingervisning om det. Ändå får jag det med jämna mellanrum och igår var en av dessa gånger. Igår skulle Emelie, Camilla med pojkvän, mitt ex och jag till morsan och äta påsklunch. Mamma bor i en hyreslägenhet och jag parkerade bilen som Emelie och jag åkte i ungefär sex meter från porten. På väg mellan bilen och porten kom det två lösa hundar av american staffordshiremodell rusandes mot oss. Jag hann få in två av våra hundar i porten, men vår tredje hund, Engla, blev anfallen av den ena av de framrusande hundarna. Hunden bet Engla över bakdelen och slet upp henne i luften. För dem som inte vet, kan jag tala om att Engla är Emelies lilla chihuahuatik på två år. Hon är pytteliten jämfört med hunden som gav sig på henne.

Mina <3

Där stod vi, am staffhunden med Engla i munnen, jag med Englas koppel i händerna och Emelie som försökte se till att den andra lösa hunden inte kom fram till Engla. Jag blev helt iskall och hade sinnesnärvaro nog att släppa på kopplet så pass att vi inte slet isär stackars Engla, hunden och jag, men samtidigt höll jag det så pass stadigt att hunden inte skulle kunna skaka henne. Då hade det varit kört för vår lilla Engla. Efter ett tag som kändes som en evighet kom ägarna fram och tog tag i sin hund, som först vägrade att släppa taget om vår lilla husgud. När den äntligen släppte taget och jag fick in Engla och Emelie i porten kom det totala adrenalinpåslaget. Jag gick ut och vrålade åt hundägarna att de väl för fan fick se till att ha sina hundar kopplade. Sen for vi upp till mamma, Emelie och jag. Engla hade några sår som inte såg så farliga ut, hon var blodig, svullen, chockad och öm i bakbenen. 

Morsan <3

Hundägaren sökte upp oss, vilket var bra gjort. När denne hade lämnat sitt telefonnummer och begett sig därifrån ringde jag jourhavande veterinär och beskrev vad som hänt, hur Englas skador såg ut och hur hon var i sättet. När vi pratat ett tag sa veterinären att vi skulle hålla Engla under uppsikt, göra rent såren och se till att eventuella fickor i såren också blev rena. Om något tillstötte eller om någon eventuell ficka var väldigt djup, skulle jag ringa igen så kunde vi åka in till djursjukhuset direkt. Det visade sig att det var en ficka under ett av såren, medan de andra såren var ytliga. 

Pojkvännen med smeknamnet Döden

Händelsen lade definitivt viss sorti över påsklunchen. Emelie mådde inte alls bra efter det inträffade, utan var rejält uppskakad och på gränsen till chockad. Hon har redan en alldeles för tung ryggsäck att bära, så incidenter av ovan beskrivet slag är definitivt inget hon behöver. Det gör inte jag heller. Jag mådde också dåligt resterande del av dagen. Sämst mådde Engla, som var både chockad och hade ont. Jag är så väldigt glad att det gick så bra som det gjorde. Jag är definitivt inte emot vissa hundraser eller liknande. Däremot är jag väldigt bestämd på att de som skaffar relativt stora hundar som behöver en fast uppfostran, måste ha både kunskaper och koll på sina hundar. 

Vårkänsla

Trots hundattacken var det en vacker och solig dag, maten var god och umgänget var underbart. Engla var trött och hade ont resten av dagen. Även idag har hon varit rätt trött, hon är blålila på området hon blev biten men såren ser ganska fina ut. Det är bara såret med fickan under som vi får hålla fortsatt koll på. Hon är även öm i ett av bakbenen än. Det enda jag kan säga är upprepningar. Jag är så himla glad att det gick så bra som det gjorde och jag behöver inga mer påminnelser om livets bräcklighet under resten av mitt liv.               

En vacker dag trots allt