Känner mig som ett trafikljus

Incheckad med snyggstassen på

Det finns saker som fungerar både i teori och praktik, andra saker fungerar bara i teorin och så finns det saker som magkänslan direkt meddelar inte hör till de bättre idéerna men som man av någon anledning envist genomför ändå. Förra veckan hyllade jag dumheten och ägnade mig åt det sistnämnda alternativet. Jag företog mig en resa till Stockholm med Mr Murphy som sällskap en del av vägen. Väl i Stockholm for jag till hotellet jag bokat, sov som en stock, klev upp och for till Sofiahemmet och la in mig för operation. Så långt var allt väl, även operationen förlöpte som den skulle och jag vaknade hög som ett hus med en syn som innefattade åtta av allt och en yrsel som inte var att leka med. 

Buffé

Efter operationer ges ingen pardon från vårdpersonal vad gäller att man ska upp inom en timme efter operationen och Sofiahemmet var inget undantag. Så snabbt som ögat åkte jag upp och lika snabbt åkte jag ner i sängen igen. Om det nu är någon som tror att det fungerar att stå upprätt när man är yr och ser åtta av allt, kan jag meddela att så är inte fallet. Det var i ungefär det läget läkaren kom och skulle berätta för mig hur operationen gått. Jag koncentrerade mig allt jag kunde, försökte blunda lite växelvis med ögonen för att på nåt vis kunna fokusera på människan framför mig. Det jag tänkte var att jag skulle förklara att jag var lite yr, men det jag sa till den stackars läkaren var: "jag känner mig som ett trafikljus". Han svarade lite förvirrat: "aha jag förstår, då nöjer jag mig med att berätta att operationen gått bra så länge". Jag skulle vilja påstå att det bästa sättet att imponera på den läkare som precis opererat en, inte är att jämföra sig med ett trafikljus. När yrseln lagt sig och jag återigen såg en av det mesta fnissade jag rätt gott åt mig själv när jag tänkte på det. På tal om intelligenta samtal liksom.

Buffébiljett

Det var dagen efter operationen jag började mitt hyllande av dumheten. Egentligen hade jag börjat redan tidigare när jag bestämt mig för hur jag skulle lösa saker och ting. Min plan var att jag dagen efter operationen skulle ta tåget, ja jag vet att det egentligen är en rälsbuss, till Borlänge, bli hämtad där och åka till hemorten och hämta Emelie, hundarna och katterna hos mamma innan jag begav mig hem. Magkänslan skrek sig nästan hes medan den försökte få mig att förstå att man är rätt sliten efter kirurgiska ingrepp. Jag ignorerade den och fortskred med min plan. Faktiskt så till den milda grad att jag bestämt sa nej när läkaren undrade om jag inte kunde stanna åtminstone några timmar till innan han skrev ut mig. Därefter duschade jag, sminkade mig, beställde en taxi som jag därefter for till centralstationen med. För guds skull, jag hade ett tåg, ja jag vet att det egentligen heter rälsbuss, att passa. 

Hemma, sol, juice - underbart

När jag stod där tillsammans med en bunt andra människor och väntade på att få kliva ombord på rälsbussen, återkom yrseln. Väl ombord satte jag mig så försiktigt jag kunde drog jackan över mig och försökte sova. Efter en del av vägen var det omöjligt, jag var inte längre bara yr utan jag hade ont också. Tack och lov för de smärtstillande små pillren jag hade fått med mig. I Borlänge mötte Magnus upp mig. Han stod på perrongen och väntade, hjälpte mig med min väska och gick långsamt, långsamt med mig till bilen. Det var först i bilen som jag började ge upp resterande del av min plan. Det visade sig att jag inte var riktigt så mycket viking som jag hade velat vara. Direkt jag hade satt mig i bilen brast det, jag grinade och kunde inte sluta. Inte så mycket för att det gjorde ont eller världen gungande utan mestadels för att orken var slut. Det blev ingen hämtning av Emelie, hundar och katter när vi kom till hemorten. Vid det laget skakade jag tänder, grinade vid minsta ansträngning och kände mig som en trasdocka. Magnus är en pärla, han har sett mig i allehanda situationer och behöll sitt lugn medan han såg till att jag kom in och hade allt jag behövde. Han ringde mig därefter under kvällen och natten för att se hur det gick. 

En av de viktigaste <3

Det gick för sig, men jag var bra spak i ungefär fem dagar efter denna lilla Stockholmstur. Den sjätte dagen vände det och jag gick ut i solen, drack juice och njöt av att bara vara, även om det visat sig att jag definitivt inte var en viking. Fast jag behöver inte vara det nu heller. Nu är jag hemma och är sjukskriven i sammanlagt fyra veckor. Jag har gjort det jag alltid gör vid lite längre ledigheter, jag har vänt dygnet och njuter av nattens tystnad. 

Kärlek & sol <3

Medan jag satt här i natten och funderade över livet samtidigt som jag förde över kort från mobilen till datorn, slog det mig att vi, Camilla, Emelie och jag, skrattade mer förr. Även om det var tungt, smärtsamt och jobbigt var vi stundvis lyckligare för bara något år sen. Det längtar jag tillbaka till, lycka lite oftare och oftare tillsammans med dem som är viktigast. Jag diskuterade saken med Camilla och hon höll med, vi har svamlat bort det lite i all stress som vardagen numer innefattar. Vi var överens om att ett prioriterat mål just nu är att återfinna det vi hade förr. Ett fruktansvärt jobbigt liv med riktigt söndertrasande förluster fyllt med ljusglimtar, värme och skratt oftare än nu. 

Störda i solandet av matten med kameran

Idag har jag suttit i solen med Camilla, pratat om allt och inget, tittat på solen, molnen och hundarna och livet har innehållit lite av den lycka jag längtar efter. Dessutom såg jag den första fjärilen för året och det i sig är stort. Trots att jag bitvis har hyllat en del dumhet de senaste dagarna, har jag även påmints om vad som egentligen är liv. Det är i en känsla av tacksamhet jag tänker lägga mig strax. I morgon fyller Emelie tolv år och det i sig är en lycklig dag.    

Vackra värld