Det är mars och mars innebär födelsedagar. Carro, Camilla och Henke fyller all år i mars. Kanske är det därför världen börjar luta neråt igen, men oavsett vad det beror på så gillar jag det inte. Det är jobbigt att hamna i mörkret, det är ännu jobbigare att ta sig därifrån. Jag vet hur det är. Precis alla dagar, alla minuter och alla sekunder som jag är vaken vet jag att Carro och Henke är borta, men det är bara korta stunder ibland som jag verkligen förstår. Idag förstår jag och det gör som vanligt oerhört ont. Eller ont räcker inte, det sliter upp allt som redan är trasigt och skär sönder allt som på något vis lyckats klara sig lite helt. Idag vill jag skrika rakt ut åt någon, jag vet inte ens till vem, att dom borde ha fått leva. Varför fick inte dom leva? Fast jag kan skrika bäst jag vill, för inget, absolut inget, jag eller någon annan gör kommer att ändra på det faktum att dom är döda och aldrig mer kommer att vara med oss här. Det är just det där lilla ordet, aldrig, som ställer till det. Aldrig någonsin igen är ett helvete att förhålla sig till.
Idag såg jag en bild på en av de katter Carro skaffade tillsammans med sin dåvarande pojkvän. Carro älskade sina katter, Elvis och Berit hette dom. Hon gjorde till och med julkort med Elvis i tomteluva på. Idag var det just Elvis som var på bild. Till och med det spädde på känslan av orättvisa, samtidigt som jag lite barnsligt tjurigt tänkte: varför valde du bort oss Carro? Fast jag vet att det inte var det hon gjorde. Naturligtvis är det en konsekvens, men jag tror verkligen inte att någon som tar sitt liv egentligen väljer bort sina nära och kära eller egentligen väljer döden. Jag tror att det är ett desperat sätt att försöka lösa det helt oöverstigligt svåra problemet som livet utgör när man mår så dåligt som jag såg Carro göra. Hon var deprimerad, bara deprimerad sa en del. Bara deprimerad är ett underligt sätt att se det, eftersom de flesta som tar sitt liv lider av depression. Min lilla Carro, ingen borde behöva må så dåligt.
När jag är i det här stadiet irriterar jag mig på mig själv. Jag vill skriva rolig små inlägg, men så ser inte livet ut. Jag kommer aldrig att komma över förlusterna av Carro och Henke, jag kommer alltid att fortsätta sakna dem, vara trasig och rasa ner i den avgrund det innebär att hantera att dom är borta. Därför försöker jag acceptera att så här kommer mitt liv att se ut, jag kommer inte att ha så mycket roligt att skriva eller ens förmågan att se det som är ljust alla dagar och så måste det få vara. Fast just idag vore det en överdrift att påstå att jag nått mitt mål vad gäller acceptans och så måste det också få vara. Positivt med dagen är i alla fall att jag känner mig lite bättre i halsen, även om kroppen fortfarande är helt slut. Äntligen ett steg i rätt riktning vad gäller förkylningen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar