Jag tjurar över livet och tjejlyssnar på Chandelier av Sia. Genom den låten kommer jag nära Carro igen. När jag lyssnar till orden och tittar på videon är det henne jag hör och ser och jag längtar efter henne. Jag längtar efter Henke. Samtidigt har vardagen dragit igång igen. Vardagen med alla människor som alla har sina liv att leva eller genomleva. Dagar som idag känner jag mig som betraktare, lite vid sidan av och många gånger ganska trött. Jag silar mitt ljus genom dem som jag saknar. Någon annan silar sin verklighet utifrån universums mitt i en illusion av kontroll med fullt fokus på prestige, som i brist på bättre vetande blivit det viktigaste av allt. Åtminstone är det så det ser ut från där jag står. Ytterligare någon låter ljuset lysa genom medmänsklighet och empati och till och med mina lägsta dagar älskar jag att se när de manövrerar sin väg genom livet, samtidigt som jag stör mig på att det inte är det enda jag bryr mig om att se. Kollegorna för respektfulla diskussioner om liv och död, vilket är en del av det arbetet cirkulerar kring. Jag fortsätter att betrakta världen genom mina erfarenheter och utifrån andra bilder. Ordet bårhus nämns och jag tänker på att där har två av mina barn legat. Där, i ett visningsrum bredvid, har jag tagit farväl av dem och för sista gången någonsin strukit över deras hår. Det är vad jag tänker på, medan jag utåt sett skrattar. Det finns inget annat att göra. Jag varken orkar eller vill visa upp den verklighet jag lever i. Jag klarar inte av att hantera den själv, så varför skulle jag tvinga någon annan att göra det. Åtminstone inte så. Inte när jag inte orkar. Det är bättre att försöka hålla ihop, trots att det kostar enorma mängder energi att göra det. Det kostar ännu mer att rasa och försöka kliva upp igen. Så jag står och betraktar världen såna här dagar, ser olika människor och olika perspektiv medan jag silar mitt ljus genom dom som borde vara kvar här och som jag saknar så mycket att jag går sönder om och om igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar