Modig med en Rut

Skrattat så mascaran farit all världens väg

Sedan i tisdags har jag sett mig som frisk igen och därmed arbetat. Det vore en lögn att påstå att jag varit pigg, kroppen har alltså inte riktigt samma syn som mig på vad som räknas som frisk. För att fylla på mig själv med positiv energi har jag varvat arbetslivet med att utföra en del av den mer andliga läxan som vi fick på utbildningen med Pehr Trollsveden. Det är spännande och det ger energi. Imorgon ska det bli lite mer läxläsning, men då blir tillsammans med en del av kurskamraterna. Det blir kul att träffa dem och att träna på våra uppgifter. 

Rut

Förutom förkylningar, andlighet och läxor har vi inviterat en ny medlem till familjen. Hon heter Rut och är redo att flytta till oss femte eller sjätte februari. Rut är liten, vit, väldigt söt och en katt. Det ska bli så mysigt och även om jag längtar, så längtar nog Emelie ännu mer. Innan vi ringde på henne sa Emelie: ska vi skaffa katt vill jag att den ska heta Rut om det är en tjej. Jag muttrade något mindre pedagogiskt om att jag vid hennes pappas senaste besök, hade försökt få honom att döpa om sig till det och ägna sig åt städning av mitt hem. Emelie fnös bara åt det och framhärdade med att Rut var ett bra namn. När jag sen ringde till kattens uppfödare, så meddelade de att de brukar kalla den lilla kattbruden för Lill-Rut. Det avgjorde det hela, tydligare än så kan det nästan inte bli. Det är meningen att den katten ska bo med oss. 

Jobbigt att löpa

Husgudsvärlden är än så länge synnerligen omedveten om att vi ska få en ny medlem i vår lilla klan. De har fullt bestyr med annat, som till exempel att Engla löper. Eller det är väl mestadels Engla som därmed har en tydlig fixering vid sina bakre regioner och det har hon på ett nervöst, självcentrerat sätt vilket medför att hon tror att hennes båda kumpaner har samma fixering. Det är bara det att Nova är en tik och Harry är kastrerad, så när Engla gör allt för att få dem att dela hennes intressen svarar de med att springa efter henne och lekbita henne i benen eller kasta en leksaksråtta åt hennes håll. Engla är bedrövad över detta bemötande, ändå hindrar det inte att hela karusellen börjar om och om och om. Just nu är jag inte överdrivet av detta skådespel, utan önskar mestadels att det bara ska vara färdiglöpt så det blir lite lugnt igen. 

Tack för dessa <3

Veckan som gått har även innefattat några trevliga luncher. En hemma hos Camilla med Camilla och två på restaurang med Anette den ena gången och Majan den andra. Det har varit mycket skratt, både tillsammans med andra och helt på egen hand. En av kvällarna lästa jag om översättningar som gått käpprätt åt skogen och skrattade så Emelie hävdade att aldrig mer fick läsa om det. Gud så roligt! Jag har fått en bukett tulpaner av en mycket trevlig kvinna också, så det händer faktiskt en del positiva saker. Nåt som kan kännas som negativt, men egentligen är positivt är att Emelie pratat en del om när Carro och Henke dog och hur hon upplevde det. Det började med att hon tittade på filmen "jag saknar dig" en kväll. Efter den började hon att prata och det har hon gjort under några kvällar efter det. Det är bra att hon pratar om det och bearbetar, samtidigt som det sliter i mig och drar i alla sår. Hon är modig Emelie. Det är inte lätt att prata om, men hon vågar göra det fast det gör henne så ont. Jag är så stolt över henne och över Camilla, båda två har varit med om så mycket och ändå står dom upp och kämpar sig genom livet på ett sätt som bara väldigt modiga människor gör. När jag ser på dem, ser jag styrka genom all deras saknad och trasighet som kommer sig av förlusten av två av deras syskon. Mitt mammahjärta både blöder för och imponeras av dem, mina  två kvarvarande modiga barn.  

Fredagsmys