Extremt ont, Carro..

Carro & Marre

Jag lät slött bilderna på instagram glida förbi mitt blickfång, gillade någon men funderade egentligen ganska mycket på annat. Plötsligt stannade min värld igen, ljudet försvann och det enda jag kunde fokusera på var just bilden som jag bläddrat fram. Min värld rämnade, tårarna började rinna och det kändes återigen som jag fått ett så hårt slag i magen att jag tappade luften och mellangärdet höll på att vända sig ut och in. Där var hon, min älskade underbara Carro med sitt ljusa hår och sina vackra ögon. Plötsligt var det hennes ögon jag mötte och det gjorde så fruktansvärt ont på ett kluvet sätt. När jag inte är beredd, hinner jag inte parera smärtan. Det är såna gånger allt mitt skydd slits undan och min totala trasighet kommer fram. Mitt älskade barn! Jag saknar henne. Jag saknar henne. Jag saknar henne.

Det var Marre, en av Carros vänner, som lagt upp kortet på sig själv tillsammans med Carro. Under stod texten: "Ibland gör saknaden extremt ont. Och då blir jag förbannad på dig. Jag vill ha dig här och inte i himlen förstår du väl!?" Jag vill också ha henne här, jag vill ha Henke här. Dom borde vara här, men det är dom inte. Jag är rädd att dom ska försvinna i glömska hos människor omkring, rädd att dom ska försvinna ur människors medvetande som om dom aldrig funnits. Dom har varit här, dom har varit en del i våra liv, i många människors liv. Därför var smärtan kluven när jag tittade in i hennes ögon på displayen. Hon är ihågkommen, människor minns och saknar. Hon är värd att minnas och att sakna. Henke är det också. Mina barn, mina älskade, saknade barn.  

Emelie reagerade blixtsnabbt, hon uppfattade min förändrade sinnesstämning som bara ett barn som växt upp med förlusten av två storasyskon gör. Det tog henne bara några sekunder att vara framme hos mig, men gånger som igår klarar jag inte ens av närhet. Jag gick sönder och försökte desperat få tag på alla bitar av mig själv, vilket jag inte klarade av om jag samtidigt skulle hitta fram till någon annan. Jag sa som det var, censurerat och städat förklarade jag att jag behövde samla mig lite. Emelie fick se kortet och gick från spänt oroad till avslappnat sorgsen, men det fick henne att förstå varför min värld hade rasat igen. Förståelse lugnar och lugn behövs. I vår värld kan det vara allvarligt, smärtsamt och sönderslitande när någon reagerar med tårar. I vår värld finns minnen av att det som inte kan hända, inte får hända, händer och det medför att lugnad är bra. Jag samlade mig och kramades med Emelie medan vi pratade om kortet, om hur livet har blivit, om Henke och om hur svårt det ibland är att inte överrumplas av känslor. Emelie berättade om hur hon tränar på att klara av att se lastbilen, den som Henke och Jens körde in i när de dog. Den får hennes värld att rämna. Hon är så klok och tänker så rätt min Emelie, modig är hon också för det är inte ens alla vuxna som klarar av att sätta så pricksäkra ord på det som egentligen inte går att prata om. Det var en jobbig kväll, samtidigt som det var så skönt att se att minnena finns där även hos andra och inte bara hos oss.