Huge

Julshow i Lillmokyrkan 

Jag bor i en liten håla långt ute i nästan ingenstans. Så gott som vart man än ska bege sig väntar en lång resa och tänker man sig dessutom att företa sig den med allmänna kommunikationsmedel, kommer den att ta en tidsmässig evighet. Vår lilla ort kan inte skryta med mängder av affärer, stora teatrar eller ett sprudlande nattliv och det finns inte heller en uppsjö av kaféer med uteserveringar. Vid en första anblick kan det verka som jag bor på en väldigt liten plats med nästan ingenting.

Morgonpromenad med husgudarna

Fast på den här lilla platsen har bara den här veckan innefattat en hel del. Till exempel har Emelie varit med i en julshow i en av kyrkorna. Det var vackert, juligt, gav energi och höjde humöret. Jag blev naturligtvis rörd, men även stolt. Det är modigt att gå upp och sjunga för en så gott som fullsatt kyrka. Emelie kan ibland vara lite blyg, men hon gjorde det. Det belönades med en bild i tidningen dagen därpå, vilket väl egentligen inte var så viktigt men ändå lite roligt.

Vilt rus på vinteräng

Det har varit en julfrukost på jobbet tillsammans med många av mina kollegor. Gröt, skinka, sill och paketbyte var några av ingredienserna. Det var trevligt och innehöll många skratt, julmusik och en och annan skumtomte. I mitt paket var det en alldeles bedårande röd burk med vita prickar och texten julgodis på. Jag har bra kollegor, som fixar, är påhittiga och bjuder på sig själv. Det går faktiskt inte en dag på jobbet utan att jag skrattar så tårarna rinner och det är viktigt. Det är många saker som är tunga att ta i, så att kunna skratta tillsammans är guld.

Morsan snusar husgud

Det har inte bara varit en julfrukost, utan jag har även haft förmånen att få vara med på en jullunch. En av de enheter jag jobbar med ordnade den och det var kanonmysigt. God julmat, trevliga människor, klappbyte och en tomte. Paketet den här gången innehöll en filt och en godispåse, vilket är en synnerligen bra kombination. Jag hade köpt en tomte och lagt i det paket jag lämnade in och den blev uppskattad den med. Paketen delades dessutom ut av en tomte och den tomten känner jag. Han är en av Carros kompisar och jag tycker riktigt mycket om honom. Han är en av dem som hade mod nog att komma och fråga om det fanns något att hjälpa till med när Carro försvann och han var en av hennes nära vänner. Jag blev så väldigt glad av att se honom, så det i sig var en riktigt bra julklapp.

Eftermiddagspass på vidderna

Så har det blivit klart också. Eller egentligen har det väl varit klart ändå sen innan jag sa upp mig från min tidigare tjänst, men nu är det färdigförhandlat och slutdiskuterat. Nu är det bestämt på alla de vis att jag ska vara kvar på det jobb jag har provat sedan den första september. Det känns bra, även om jag tyckte om det förra jobbet också. Nämligen så är det så att de flesta jobb innefattar människor på ett eller annat vis och det är dem man oftast fäster sig vid. Därför känns det på ett vis vemodigt att lämna det förra jobbet, för människorna jag jobbade med där är underbara.

Älskade underbara innan väckning inför en
ny dag

Det är naturligtvis människorna jag jobbar med nu också, så turligt nog behöver det ena inte utesluta det andra. För att låta bli allt uteslutande begav jag mig därför till det gamla jobbstället en av veckodagarna och åt frukost med mina gamla kollegor. Det var mysigt och förutom en god frukost, härliga skratt och ett nytt recept på bröd fick jag en och annan kram också. Litenhet är bra ibland också, det underlättar att träffa alla dem man tycker om.

Helande för själen

I min lilla värld på platsen mitt i nästan ingenstans, har solen skinit, utomhus glittrar det och jag promenerar hundarna i nattlinnet tidiga morgnar och sena kvällar vintern till trots. En av kvällarna var Emelie med och redan på håll såg vi en mötande person som inte var alldeles nykter. Eftersom nattlinne är något kallt och en inte alldeles nykter person brukar innebära långa pratstunder, bestämde vi oss för att vika av från vägen ut på en av ängarna och låta hundarna strosa runt lite där. Den inte alldeles nyktra personen stannade förvånad, spejade runt sig, mumlade jaha och ägnade sig åt diverse lockljud. Det var helt tydligt att personen inte längre såg oss och förbryllad över vårt abrupta försvinnande försökte locka fram oss igen. Det var också rätt roligt och Emelie och jag fick oss ett gott skratt medan personen knallade vidare förvirrat mumlande för sig själv. En annan relativt okänd person har förslagit en gemensam resa till Bora Bora och jag har sett en randig hund som var och en egentligen borde ha.

Kalasgos

Vi har varit på ett trevligt 39-års kalas också, som även det innefattade den där kategorin människor man tycker om. En annan trevlighet är att Camilla och pojkvännen Döden hälsade på ikväll för gemensamt glögg- och kaffesurplande. Angelica och jag har pratat ett flertal timmar i telefonen, eftersom det ibland är allra bekvämast att slippa gå utanför dörren och ändå kunna dryfta livets vindlingar. Anette kom på besök under tisdagskvällen och vi dryftade livet ändå in på nattimmarna medan vi provade ett nytt pepparkakste. Therese och jag har ägnat oss åt livets mer andliga dimensionen tillsammans och det har även Lena och jag gjort.

Promenadvy

Idag har hundarna och jag varit på en kombinerad ängs- och skogspromenad i solen och en, enligt hundarna alldeles förtjusande detalj, var den medhavda prinskorven som användes till hundmuta. Det är härligt att bo så både skog, ängar och andra människor finns på gångavstånd. Det är suveränt att kunna promenera ut i skogen på lunchen, prata med grannar och brevbäraren på vägen, och bara känna lugnet sprida sig i själen. Somliga morgnar är det dock inte lika lugnande att kliva ur sängen, väcka Emelie och se på hennes min att alla speglar borde undvikas och att trollet som bor under huset är ett lämpligt tilltalsnamn. Fast inte ens det behöver jag bry mig så väldigt mycket om där jag bor. Jag kan lugnt gå ut i trolletunderhuset stil, dessutom iförd nattlinne, och de jag möter är lika trevliga ändå. Nämligen så är det så att det kan verka som jag bor på ett väldigt litet ställe som egentligen inte har så mycket att erbjuda, men det är inte så det egentligen är. Det ställe jag har mitt hem på har allt som behövs och här finns allt som betyder något. Här har jag min familj, många av mina vänner, härliga kollegor och förmånen att kunna träffa både gamla och nya viktigmänniskor utan att behöva välja bort någon. Här finns närheten till skogen och naturen, samtidigt som människorna är så nära både fysiskt och socialt att det inte finns någon risk att bli bortglömd. Här finns minnena av Carro och Henke, inte bara kopplat till de olika platserna, utan även hos människor som bor här. Ingen är någon i mängden här, utan alla är en speciell person. Det är skönt att vara speciell, det känns tryggt att veta att det finns människor omkring en som bryr sig om en och det är underbart få vara den man är. Så trots att det vid en första anblick kan kännas som litet där jag bor, är det egentligen väldigt stort. Hur man ser det beror bara på hur man väljer att titta och vad man värdesätter. Jag vet vad jag väljer och vad jag ser och det jag ser är underbart, vackert och enormt.     

Bad hairday räcker inte för att beskriva detta