Crash

Så kom den. Inte oväntad, men definitivt inte heller efterlängtad. Det började med en låt, sen bar det av. Neråt, neråt. Mot det mörka numer ganska vanliga. Det jag kämpar mot varje dag och kämpar ännu mer med för att ta mig ifrån. Det gör så otroligt ont. Det är jobbigt att ens försöka hålla ihop. Det jag vet men bara inser ibland är alldeles för hårt att egentligen klara av. När insikten kommer klarar jag nästan inte av att andas och inte ens det spelar någon roll. Herregud.. Dom är döda! Två av mina barn är döda. Dom kommer aldrig mer tillbaka och idag var dagen när jag för sjätte och fjärde året i rad insåg, att dom kommer inte ens hem till jul. Inte den här julen heller och inte någon annan gång över huvud taget. Aldrig. Aldrig någonsin. Jag älskar dem, lika mycket nu som för sex och fyra år sen. Lika mycket som alltid. Kärleken försvinner inte, den gör däremot mer och mer ont. Hur gör man för att klara sig utan två av sina barn? Hur klarar man av att överleva resten av livet så här? Älskade, älskade och så otroligt saknade. Mina underbara barn. Så olika och ändå så lika. Starka, men på helt olika vis. Känsliga och kreativa. Carro, du min största läromästare i livet och Henke, du som var min klippa. Ni borde vara här, ni borde leva. Om ni bara visste hur mycket jag älskar er, om ni bara visste hur vi kämpar för att klara av vetskapen att ni inte kommer tillbaka. Utan er är en hård plats att vara på.

Älskade underbara dotter- så full av liv <3

Älskade helt fantastiska son - så morgontrött & på väg mot Kolmården <3

Carro som älskade att pyssla & fixa, här bakar hon med Emelie <3

Henke utanför kyrkan när han slutade 9:an  <3

Carro i full färd med att klippa till & klistra in i sitt fotoalbum <3 

Henke med sin tuppkam som han var så stolt över <3