Ändå..

Jag fattar inte hur det kommer kännas imorgon de var Carro som hade mest Julkänsla i familjen. Så de kommer bli en väldigt konstig jul i år.                                                                                                                                                                                                                                    Skrev Henke på dayviews den 23 december 2008 

Ett tag i livet hade jag en egen husmodersförening och tyckte att jul var en riktigt viktig högtid, då allehanda bakverks och maträtter skulle serveras. När mina krav på mig själv sjönk, tog Carro vid. Hon var den som ville pyssla, pynta och baka och hon fick dessutom med sig övriga i familjen i alla dessa julbestyr. När hon dog försvann väldigt mycket av den känslan. Julen är alltsedan dess en tid när det är väldigt tydligt att det saknas några av dem som var vi förut. Henke hade så rätt. Alla jular efter att först Carro och sen Henke dog är konstiga. 

Tack Angelica <3

Jag närmar mig därav julen med en känsla av motstånd och det som står på fixalistan är inte särskilt mycket. Ändå lyckas jag inte vara ute i tid, så även i år var det i sista stund jag fixade det som ändå måste fixas. Några julklappar införskaffades, en julskinka har inhandlats så även lite lax, rödbetssallad och leverpastej. Utöver det är det inte allt för mycket jul i vår kyl. Eller det var inte förrän natten innan julafton i alla fall.

Mamma har dukat för julmiddag <3

Nämligen sover Emelie hos sin pappa natten innan julafton varje år. Han fyller år på julafton, så julaftonsmorgon ägnar Emelie åt att gratta honom. Camilla sover hemma hos sig. Det innebär att kvällen och natten innan julafton spenderar jag utan hänsyn till klockan. I år fikade jag först med Camilla. Det var ett tag sen vi hann sitta och bara babbla över en kopp te eller kaffe, så det var en riktig höjdpunkt i tillvaron. När hon for hem till sig vid 22.30 tiden, for jag till Angelica och Peter och där blev jag kvar till två på natten. 

Camilla & Jonatan hemma hos mormor
på julafton <3

När det väl blev hemfärd, efter en riktigt trivsam kväll med ljus, mycket kaffe och vänskap, blev det i sällskap med en kastrull vardera av Angelicas hemgjorda köttbullar och hennes hemgjorda risgrynsgröt. Det är såna människor jag har omkring mig. Varma, vänliga och med oändligt stora hjärtan och jag är oändligt tacksam över att jag har dem i mitt liv. Väl hemma struntade jag i att griljera skinkan, allt har sin tid så även skinkfix. Istället slog jag in julklappar till ungefär halv fem på morgonen, för att därefter krascha med alarmet ställt på klockan halv tolv.      

Även husgudarna var förväntansfulla inför julmiddagen <3

Alarmet väckte åtminstone inte dem det var tänkt för och mitt uppvaknande skedde därför inte förrän strax innan klockan tolv när pappa ringde. Det var en himla tur att han gjorde det, tack vare det slapp jag missa julmaten hos mamma. All denna mat, som varje år följs av nån form av julkoma. Så även detta år, men det har sin charm det också på nåt vis. Framåt 17-tiden hämtade jag Emelie som fram till dess varit hos sin farmor och farfar. Det var efter det som juleljusen verkligen började glimma. Emelie har önskat sig en speciell telefon under några månader. Jag har ljugit och sagt att hon inte kommer att få nån sådan och att jag berättat det för henne för att hon inte ska bli besviken.   

En mycket nöjd Emelie med en av sina julklappar <3

Hon fick sin telefon och glittret i hennes ögon efter det gjorde att samtliga andra ljus verkade lite bleka. Det var underbart att se hennes totala glädje och det värmde mitt mammahjärta rejält. Vi fortsatte vår julaftonskväll hemma hos pappa. Mina syskon var julen till ära hemma alla tre och det var mysigt att träffa dem. Emelie spelade kort med sin ena moster Chatrin och sin morfar. Jag och min andra syster Jeanette drack te och sällskapade kortspelarna. Min bror Daniel med flickvän tråkade framför tv:n. Kvällen var riktigt, riktigt bra. 

Sent på julaftonskvällen tände vi ljus hos Carro & Henke,
pappa & jag <3 

Ändå var mina tankar delade. Vad jag än gör är det så och julafton är inget undantag, snarare är det ännu mer tydligt. En del av mig firar jul och gör för jul väldigt normala saker, den andra delen letar efter Carro och Henke. I tankarna och i hjärtat. Alltid. Jag saknar dem, det gör vi alla. Det är svårt att vara utan dem. Sent på julaftonskvällen for vi, pappa och jag, till kyrkogården. Jag hade köpt två ljuslyktor som ser ut som hjärtan, som jag hade tänkt tända redan på dagen. Det är bara det att det inte är det lättaste att åka till kyrkogården, inte känslomässigt, så efter en stunds fightande med mig själv under dagen bestämde jag mig för att jag fick tända ljus hemma för dem istället. Under kvällen kände jag att det inte gick längre, jag måste dit.

Julaftons kväll hos pappa <3

Det var vackert på kyrkogården med ljus så gott som överallt, frost som glittrade och en helt stjärnklar himmel. Det kändes bra, men så väldigt sorgligt, att tända hjärtljusen till dem. Det är inte meningen att man ska tända ljus på kyrkogården för två av sina barn på julafton. Dom borde istället ha fått julklappar, ätit massor med mat och fuskat i kortspel med oss andra. Nu är det inte så och mina julkänslor är definitivt påverkade av det. Trots det och trots mina minimala förberedelser inför jul, kom den ändå. Den blev dessutom trevlig, så trevlig som jularna nu för tiden kan bli och det är nåt att vara tacksam för det med. Idag är en ny dag, en dag med väldigt mycket telefonbabbel från Emelie, många minusgrader utomhus, köttbullar att äta och en julskinka att griljera.       

Vackra kalla vinterland