lördag 6 december 2014

Älskade, saknade!!!

Älskade, så älskade, Henke <3
 Även om det vid det här laget nästan upplevs som tjat, så är det inte det för oss. I vår värld är det så livet ser ut och världen silas alltid genom dessa erfarenheter, förluster och saknaden som är kvar. Den gnagande otroligt jobbiga saknaden, som en del dagar är outhärdlig och andra dagar bara gnagande smärtsam. Vår värld är uppdelad i två parallella världar. Den ena rör sig framåt konstant och så snabbt att det som borde kännas som nyss snarare känns som otroligt långt borta och väldigt länge sedan, medan den andra stannat, frusit fast, i två händelser som fortfarande känns overkliga och alldeles för smärtsamma för att över huvud taget vara sanna. Så även om andra kanske tycker det är tjat, är det överlevnad för oss. Det är det vi måste bearbeta, förhålla oss till och försöka leva med. Förlusten av två barn, eller syskon som det är för Camilla och Emelie, förändrar den värld man lever i, förvandlar den till nåt annat och försätter en i val. Alltid samma val. Valet att leva, dö eller existera som ett offer. Vi försöker att leva, men en del dagar är det svårt. Årsdagarna är alltid svåra, en del år är dessa dagar värre än andra. I år har det varit ett sånt år. 

Bilen som Henke & Jens dog i.
I år har det varit riktigt jobbigt och gjort helt otroligt ont. I onsdags var det fyra år sedan Henke dog. Fyra år sen han följde med sin kompis Jens för att hämta en gasoltub under en håltimme i skolan och som passagerare följde med när bilen de åkte i kraschade rakt in i en vänstersvängande lastbil. Det var på eftermiddagen det hände, men det tog ändå fram till kvällen innan vi fick det bekräftat. Det fanns inte ens med i mitt medvetande att det skulle kunna vara sista gången någonsin som jag såg min son i livet, när jag släppte av honom vid skolan den morgonen. Det var så långt ifrån det jag trodde var möjligt att jag, när Camilla började skaka, snyfta och kvida "nej nej" efter att en kompis berättat via telefonen att det stod på facebook att Henke var död, deklarerade att det inte var sant och att jag bara skulle behöva ringa några samtal för att reda upp det missförståndet. Fast det visade sig att det inte var något missförstånd. Det som inte borde få hända hade hänt. Henke som inte borde vara död, som hade hela livet framför sig och som ville leva, var död. Henke som var tryggheten och stabiliteten i vår familj med sitt lugna, tålmodiga och genomsnälla sätt. Han med sin lite egna humor och stora kreativitet och som älskade sin vita bas som han borde få fortsätta att spela på, var borta. Fyra år är all tid i en av världarna och ingen tid i den andra. En del av oss är fortfarande i samma chock som den dagen för fyra år sedan, medan en annan del går sönder av saknad efter att ha längtat i en evighet.    

Rockmässa i kyrkan
Kanske tiden ändå har någon inverkan åtminstone på hjärnans vilja att släppa fram det som kapslats in dessa frusna ögonblick. Kanske det är därför det i år gjorde extra ont inför och under årsdagen för både Henkes och Carros död. Den här hösten och början av vintern har varit ett helvete att genomleva för såväl Camilla och Emelie som för mig. I onsdags ville Emelie, som i vanliga fall inte riktigt klarar av att åka till kyrkogården, åka dit. Hon ville ha en stund för sig själv vid Carros och Henkes gravar, så vi lät henne få det, jag och min mamma. Medan Emelie stannade kvar hos Carro och Henke gick vi till Jens grav och tände ett ljus för honom, sedan väntade vi kvar där och gav Emelie det utrymme hon behövde. Det är tufft att stå på lite avstånd från två av sina barns gravar och se sitt yngsta barn ramla ner på knä och gråta så hela kroppen skakar framför deras gravsten. Det är starkt av en liten elvaårig tjej att våga möta dessa känslor av total saknad som sliter sönder en inifrån och ut. Det är mycket att hantera och det är inte rättvist. Det borde inte vara så här, men det är ändå så det är. Efter en stund kom hon till mig, min modiga och starka lilla Emelie. Jag kramade henne, strök henne över håret och försökte att bara finnas där för henne. Fast jag vet att det egentligen inte spelar någon roll vad någon gör, det som sliter sönder går inte att ändra. Hennes saknad efter Carro och Henke kan ingen göra nåt åt, men där var vi alla fall. Tillsammans och trasiga.  

Emelie utanför kyrkan efter rockmässan
I onsdags var det inte bara fyra år sedan Henke dog, utan det var även den dagen det var rockmässa i kyrkan för första gången på några år. Vi hade bestämt oss för att gå dit, morsan, Emelie och jag. Det kändes på nåt vis lite som att vi gjorde det för Henkes skull, han hade nämligen älskat att vara med där. Det var ett bra val, det var en bra mässa och det var underbar musik. Det bröt lite av den sprängande känslan. Det gjorde att Emelie klarade av att le lite igen och kvällen blev bättre än vi hade kunnat tro. Det är hårt av vara utan dem. Det är omänskligt att behöva vara det och det gör väldigt, väldigt ont att sakna dem, men där i musiken i kyrkan kändes dom som lite nära en stund. Jag är säker på att Henke visste hur otroligt mycket han betydde och betyder för oss. Jag vet att han visste att han var och är älskad. Hade han fått bestämma hade han inte lämnat oss i den här världen ensamma och utan honom, han visste hur viktig han var och han brydde sig dessutom enormt mycket om oss. Fast kunde det inte bara ha fått fortsätta så. Kunde han inte bara ha fått stanna? Henke skrev när han var liten att när han blev stor skulle han bli en pappa, han borde ha fått möjligheten att bli det och vi borde ha fått möjligheten att ha honom kvar hos oss. Så nej, för oss är det inte tjat. Det är det liv vi lever. Henke, min älskade son, du är så otroligt saknad och jag önskar så väldigt att du vore här <3  

På väg hem från kyrkan

2 kommentarer:

Kryck sa...

Kram ❤️

Ulrika sa...

Kram tillbaka Kryck ♥