tisdag 11 november 2014

Saknar, saknar, saknar

2008-11-01 - Carros egen bild
Just nu gör livet ont och hjärnan har obarmhärtigt slitit undan de slöjor som ibland skyddar mitt hjärta. Det är den tiden på året när Carro dog, årsdagstiden, som för med sig så många känslor och tankar. Natten till i söndags var det. Det var den natten för sex år sedan som hon satt alldeles ensam under bron i Malungsfors och svalde tabletter tillsammans med sprit för att sedan gå ner i älven. Det var den natten min Carro dog och det är fortfarande helt obegripligt för mig. Medan jag jobbar, skjutsar Emelie, rastar hundarna eller dricker kaffe, under alla mina vakna timmar spelas det som hände då upp i bakhuvudet gång på gång. Jag hör helikopterns surrande medan den letade efter Carro, jag ser poliserna som kommer och meddelar vad som skett under dagarna, jag hör återigen att hundpatrullen sökt efter henne och hittat spår som leder ner i vattnet, jag hör om dykare, hur det draggats, att prästen kommer och jag vet att inget någonsin kommer att kunna bli bra igen. Allt det spelas upp i mitt bakhuvud samtidigt som livet rullar på med arbete, kurser, meditation, vänner, städning och totalt personligt haveri eftersom jag än inte vet hur jag ska kunna vara utan henne en endaste dag till. Gång på gång är jag på väg ner i källaren på ortens vårdcentral för att ta ett sista farväl, för att se henne ligga där död med blött bakåtkammat hår, slutna ögon och med en sko för lite på sig under den gula landstingsfilten. Jag saknar henne och jag saknar Henke. Det här årets helvetestid i form av årsdagstid är olidligt jobig. Det gör ont och hela mitt jag går sönder gång på gång. Det tar energi och min ork tryter, jag gråter fast jag egentligen inte orkar gråta en endaste tår till och jag försöker hålla ihop. Det borde inte vara så här, dom borde inte vara döda och livet borde ha varit lite snällare mot dem och mot oss. Fast så är inte livet och det är bara att försöka förhålla sig till. Älskade Carro, om du bara visste hur otroligt saknad du är!

4 kommentarer:

Stina sa...

Det går inte på långa vägar för mig att förstå... skickar bara stora kramar! <3

Anonym sa...

Fina fina du ingen förstår hur du kämpar kram Lena

Ulrika sa...

Kramar tillbaka till Er snälla,Stina & Lena <3

Kryck sa...

Kram❤️