torsdag 21 augusti 2014

Love all your perfect and perfection

Perfektion.. eller  njaä
Bröst är bra, men inte om man tappar bort bilnyckeln. Ungefär så kan jag sammanfatta morgonens förehavanden. I morse var nämligen Emelie och jag på väg till skola och jobb och jag stod därför med bilnyckeln i handen, när Emelie bad mig hjälpa henne med att sätta upp håret i en hästsvans. Det gjorde jag naturligtvis, efter att jag helt utan att tänka på saken lagt bilnyckeln på bysten för att få händerna fria. Det hade väl varit helt okej, så till vida att jag efter håruppsättningen hade kommit ihåg detta lilla moment. Det gjorde jag inte! Istället utbrast jag förvånat till Emelie: -men vart är bilnyckeln? Emelie hade inte heller hon någon koll på vart den tagit vägen, så vi letade och letade. Till sist sa jag att vi skulle ta reservnyckeln istället för att hinna i tid, så det gjorde vi och begav oss ut till bilen.

Stod på mitt jobbskrivbord idag, dessutom
fylld med en del väldigt bra att ha saker <3
Just idag har det dessutom varit sista dagen på mitt gamla arbete på ett tag, varför jag dagen till ära skulle ta med mig fika till jobbet, jag återkommer till bakandet av detta fika senare, och det var nämnda fika jag lyfte in i bilen när jag plötsligt fick syn på nåt odefinierbart nerkilad mellan mina bröst. Det odefinierbara visade sig otroligt nog vara den borttappade bilnyckeln som stack upp och gav både en förvånad Emelie och en mig själv ett rejält skratt. Faktiskt skrattade vi så mycket att min mascara reducerades rejält. Det var ju ändå tur att jag inte åkte på jobbet i det stuket!

Helt nylagt ägg som Emelie plockade hos Angelica
 & Peter i söndags 
Väl på jobbet stod möte med chef och arbetsgrupp på agendan. Jag trodde under en kort stund att det mindre fungerande stadiet hade gått över. Det kanske man inte direkt kan säga att det hade. Det var när jag skulle förklara för chefen att jag pratat med en av kollegorna om en arbetsgrej utan att först ta det med honom, som jag såg på både chefens min och hörde på en kollegas försiktiga fnissande att det inte riktigt hade kommit fram som jag tänkt mig. Snabbt spolade jag tillbaka i mitt huvud och hörde lite förvånat vad jag själv hade sagt några sekunder tidigare. Jag har dragit över ditt huvud...! Man drar inte över folks huvuden, speciellt inte chefens. I och för sig hade jag inte heller gjort det, men man påstår inte heller att man dragit över någons huvud.. speciellt inte chefens! Vad ska man säga? Pinsamt men rätt kul ändå och min chef har humor, så harmonin återställdes ganska omgående. Fast då hade jag förstås redan hunnit haspla ur mig nåt osammanhängande om att jag naturligtvis inte hade dragit över någons huvud eller tänkt uttrycka mig riktigt på det viset.

Äggläggning på gång
Fast dagen har inte bara bestått av skratt, felsägningar och möten, utan även av tårar. Jag har väldigt trevliga medarbetare omkring mig. När jag nu ska prova nytt jobb kommer jag inte att sitta på samma ställe som dem och jag kommer att sakna dem alldeles oerhört. Så gott som hela dagen klarade jag av att hålla upp en relativt hård och besynnerlig fasad, framförallt genom att ganska obesynnerligt säga åt alla som sa snälla saker att jag är alldeles för blödig för att klara sånt. Så på eftermiddagen när jag kom in på mitt kontor efter en kort sväng in på ett annat kontor, var det kört. Där på skrivbordet stod det en present med en lapp där det stod "Var så god. Jag kommer att sakna dig! Puss & Kram /Titti". Det var det. Dagens ansträngningar var därmed helt onödiga. Jag bet ihop allt jag kunde, gick till Titti för att tacka och där kom tårarna. Dom kom några gånger till under dagen när en del av dessa underbara människor kom och kramade på mig. Jag kommer som sagt att sakna dem!

Att hitta kantareller är också en form av lycka <3
Förutom skratt, gråt, bröst och besynnerligheter har dagarna ägnats åt besök hos Angelica och Peter. Det var i söndags vi var där, Emelie och jag. Det var en väldigt bra dag att åka dit, för nämligen kläcktes det några kycklingar medan vi var där. Emelies ögon glittrade lyckligt och hennes kinder var alldeles rosiga efter att hon inte bara tittat på kycklingar, utan även plockat ägg ute i trädgården. Nåt annat roligt med den dagen var att vi, när vi var på väg därifrån, kom på att vi ville ha kantarellstuvning till våra köttfärsbiffar. Därför drog vi iväg ut i skogen och plockade oss lite kantareller. Lyxigt värre och så himla gott! Måndag tisdag har jag varit på inskolning till nya jobbet. Det är roligt och jag är riktigt taggad inför alla nya uppgifter. I övrigt flyter det mesta på. Emelie hade en bra första skoldag och veckan har hitintills varit bra även för hennes del. Det är härligt när hon är glad. Camilla och jag var iväg under dagen och handlade 50 (!) kg fryst hundmat i nån form av långa korvar. Det är till hennes lilla men ack så väldigt stora valp. Eller valp och valp, han är i alla fall ett år nu Camillas "lilla" irländska varghundsvalp. 

Lyxigt gott :)
Så slutligen till gårdagens bakande. Det gick inte heller alldeles som planerat. Jag skulle göra en chokladfudgekaka. Det innebär att man först bakar en kaka, som ska svalna innan man sen häller över en himla god chokladsmet. Igår var väntapåkakorsomsvalartålamodet inte det mest framträdande draget hos mig, så jag struntade helt enkelt i att vänta. Gårdagen var därmed en sån där gång när man tänker: vad skulle egentligen kunna hända och så får man som på beställning se vad som kan hända. Det som hände var att chokladsmeten, som i vanliga fall ska ligga uppe på kakan, for ner i den med ett swlooppande ljud. Mhm, tänkte jag, då får jag väl baka en dajmpaj istället då. Så det drog jag igång med och mitt i pågående bakande upptäckte jag att det saknades ingredienser. Nöden har ingen lag, så jag blandade i nån annan liten ingrediens och bestämde att inget av det jag bakade blev som jag tänkt, men att jag skulle ta med det till jobbet idag. Om inte annat så fick det väl vara tanken som räknades då. Trots att ingen av kakorna kan beskrivas som perfekta, var de goda och det verkade mina kollegor också tycka. Nu blir det säng, imorgon är det inskolning igen. Spännande, ansträngande och roligt. Just nu är livet ganska bra, det enda som saknas är dom som alltid är saknade. Carro och Henke, så otroligt nära i mitt hjärta men så väldigt långt borta på alla andra vis. 

Ett rätt gott liv just nu 

2 kommentarer:

Tess sa...

Jag vill också kunna hoppa in i skogen och plocka gula kantareller.

Ulrika sa...

Jamen ja, det är en rätt bra sak att kunna Tess. Det är bara att testa, men jag rekommenderar att börja dina hopp mot Värmland till. Där är chansen ganska stor att man hoppar fram o hittar det man söker :)