Jag är otroligt trött i huvudet efter den här dagens inskolning. Det är enormt spännande, men det är också en väldig massa att försöka få in i nåt litet skrymsle innanför pannbenet. Faktiskt är jag så pass trött att jag ska duscha och gå i säng och det säger en del när jag har såna planer redan klockan 19.47 en kväll. Det är uppenbarligen väldigt uttröttande att lära sig nya saker.
I övrigt är det intet nytt under solen. Hösten är på väg, vilket min kropp är obehagligt medveten om. Hösten betyder att årsdagarna för Carros och Henkes död närmar sig och, även om inte huvudet riktigt har fattat det än, så känns det av i kroppen. Det kryper och jag har en odefinierbar obehagskänsla. Jag vet egentligen vad det betyder, men än så länge ligger det under ytan och lite bortanför det helt medvetna. När huvudet börjar förstå var tiden är på väg, då kommer en annan känsla. Känslan av att minnas hur allt var då, om det var snö, regn, hur grenarna vajade i vinden eller hur luften kändes. Allt som liknar då gör ont, allt som inte liknar då gör också ont för till och med olikheterna påminner om hur allt var då och numer är. Så precis som mitt liv gått på under senare år fortsätter det, i två spår med olika inriktning. Det ena spåret handlar uteslutande om Carro och Henke, om vad som hänt, hur det borde vara, saknaden, vägran att helt och fullt acceptera och förstå och den tomhet som deras frånvaro ger. Det andra spåret handlar om nuet, om att lära sig nya saker på jobbet, att Emelie snart ska börja rida igen och Camilla och jag ska åka till grannkommunen imorgon. Nu är det nuet som får styra och nuet handlar om att sova, för att orka kliva upp imorgon. Därför ska jag helt enkelt göra precis som jag tänkt. Jag ska gå och duscha för att sen gå och sova.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar