Frusna ögonblick

När de flesta morgonbestyr var klara och jag susade genom mitt hem för att hämta en sak, stannade tiden igen. Det är ganska få saker som har den effekten. De är lätträknade situationer det handlar om och dessa finns aldrig med i den mentala sfären när de kraschar ner i tillvaron. När telefonen ringde och en kvinna meddelade att de hittat Carros väska, jacka och några fler saker vid sidan av älven och jag förstod att allt var för sent var en sån gång. En annan var när Camilla började skaka, gråta och tappa all färg i ansiktet medan hon pratade i telefonen och upprepade: nej! nej! Mamma, dom säger att det är Henke som har varit med i olyckan! Dom säger ätt det är Henke som är död! Såna gånger fryser tiden, stannar i ett ögonblick och dessa ögonblick blir aldrig rörliga igen. Till dessa ögonblick av frusen trasighet tar det en mikrosekund att återvända och det var där jag hamnade i morse. Plötsligt befann jag mig i ett sammelsurium av frusna ögonblick, där telefonen med kvinnan ringde igen, där prästen kom och talade om att de hittat Carros kropp i älven, till helikopterns surrande medan de letade efter henne och till det ögonblick jag såg henne ligga död på en bår med blött bakåtkammat hår och en gul landstingsfilt över sig. 

I morse fick jag syn på Carros väska igen, samma väska som de hittade bredvid älven. Som i slowmotion drogs jag till den, kramade den och drog in den doft som borde ha varit Carros men som försvunnit eftersom hon inte använt den på ett alldeles för långt tag. Fast jag egentligen inte ville, fast jag visste hur ont det skulle göra kunde jag inte låta bli att öppna den och ta fram hennes kalender och se hennes ord flöda igen. Jag såg flikarna som var bortrivna, de som talar om vilken sida man ska öppna för att komma till det aktuella datumet. Det aktuella datumet i Carros kalender är den 8 november 2008. Hennes sista dag i livet. Under natten dog hon. Natten mellan den 8-9 november 2008. Så alldeles ohyggligt länge sen när det kommer till att vara utan. Så otroligt helt nyss när det handlar om att förstå. Så helt i denna sekund när nåt får en att återvända till dessa frusna ögonblick av kraschade liv. 

Så kom livet nära igen, vardagen med jobb och tider pockade på uppmärksamheten och det var dit jag återvände. Trasigare än för en stund sen, mer omskakad än jag ville vara och med ett stort molande hål av all saknad inombords for jag i väg i vardagen. Ännu en vardag silad genom sånt jag helst hade sluppit se.