Hollow

Ibland försvinner den plattform man står på för en stund. Idag var en sån dag. Vi har varit i Mora idag, Emelie och jag, för att delta i barn i sorggruppen. Emelie är med i gruppen med bara barn, alla av dem har förlorat nån närstående. Jag är med i gruppen med föräldrar. Idag skulle vi ha med oss kort på dem vi förlorat och prata om dem och om vår familj, barnen med dem sin grupp och föräldrarna med dem i sin. Det är jobbigt att prata om, att berätta om hur de var när de levde, hur det var när de dog och hur spillrorna efteråt ser ut. Trots att jag har pratat om det hur många gånger som helst är det jobbigt. Egentligen är det inte bara jobbigt, det är söndertrasande och drygt. Det är skrämmande att ta upp det som gör så ont, det är plågsamt att släppa fram alla känslor och samtidigt försöka vara behärskad och det är så smärtsamt att låta saknaden, sorgen och den bottenlösa avgrundskänslan som kommer sig av vetskapen att de aldrig kommer tillbaka att komma fram och bli fullt synliga. Det är totalt sönderslitande att känna hur ihåligt tom man är när dom inte längre är kvar. 

Jag hade inte så mycket tid att berätta om dom, att prata om Carro och Henke och förklara vilka dom var. Jag hade egentligen velat berätta om Carros stora hjärta som hade plats för alla i familjen, hennes mod och styrka, vilken enormt stor människa hon var som orkade så länge och hur hårt hon kämpade i sitt liv. Jag hade velat förklara hur tålmodigt pedagogisk, trygg och totalt genomsnäll Henke var, att han väckte oss mitt i natten genom att spela trummor och hur stolt han var över att gå bygg på gymnasiet. Egentligen fanns det så mycket jag ville säga, och det jag hann säga var inte riktigt nog. Det sa egentligen inte så mycket, men det hindrade inte från att jag kände desto mer. 

Emelie hade också haft det tufft, det är lika jobbigt för henne att känna allt, prata om det som gör så ont och att försöka förhålla sig till det som egentligen inte är möjligt att förhålla sig till. Hon var alldeles slut när vi kom hem, hade huvudvärk och mådde illa. Fast det är nog bra att hon får prata om det, att någon sticker hål på den skyddande bubbla hon har omkring sig. Så småningom kommer det i alla all att ha varit bra.

Som vanligt imponeras jag över vilka modiga människor det finns. Idag mötte jag mod, modet att prata om det man egentligen inte orkar ta i ens med tång, att visa upp den bräckliga sidan av sig själv och att säga sånt som man egentligen inte vågar säga. Mod, sorg, saknad och trasighet, men också så mycket kärlek. Det är enormt och vackert, medan förlusterna, saknaden och den outtröttliga sorgen känns allt annat än fin. En lång dag är till ända. Imorgon är en ny dag, en dag som fortfarande innehåller enorm sorg och saknad, ännu en dag som gör ont. Fast imorgon är också en dag när solen förhoppningsvis skiner och vi alla, trots all trasighet, kommer att ställa oss upp igen. Därmed kanske imorgon blir en bra dag, åtminstone så bra dagarna kan bli när några så viktiga saknas.