Tillvaron vibrerar som luften över varm asfalt och jag balanserar. Varje steg får lov att avvägas noga, för att försöka undvika ras. Just nu är det jobbigt. Våren brukar vara okej, åtminstone efter att alla födelsedagar är avklarade. Solen brukar tina fram de mer harmoniska tonerna inombords, men den här våren har varit dryg. Hela tiden cirkulerar mina tankar kring Carro och Henke och att dom är borta. Jag kommer aldrig mer att få träffa dem och det är helt ogripbart svårt att hantera. Det är det alltid, men ibland kränger insikten om hur verkligheten egentligen är mig totalt ur kurs och det får mig att försöka balansera. I bästa fall, klarar jag inte det så rasar jag och jag vill inte rasa. Det är otroligt tufft där nere på botten och det kräver enorma mängder energi att ta sig upp därifrån. Energi jag inte har och inte heller vet hur jag ska få. Kanske beror det på barn i sorggruppen, där även vi föräldrar är i en grupp och får lov att plocka fram alla blödande sår i ljuset eller så beror det helt enkelt på att tiden går. En del människor säger att det blir lättare med tiden Jag hoppas dom har rätt, men än så länge är det inte min erfarenhet i alla fall. Varje dag som går är en dag längre bort från när jag hade dem hos mig, när de fortfarande levde och det är ytterligare en dag som läggs på all den saknad som aldrig kommer att bli lättare. Tröstlösa tillvaro, ibland är det bara otroligt hopplöst.
I livet annars så är det mycket jobb, mycket barn i sorg grupp, mycket upprivna känslor, en del meditation vilket jag älskar och så har det varit helg också. Helgen har spenderats i horisontalläge relativt stor del av tiden, jag är vansinnigt trött. Det tar på krafterna att balansera, fundera och stressa. Förutom horisontalläge har helgen ägnats åt tvätt, disk, städ, bakning, matlagning, umgänge med Camilla, hundliv, möte med väldigt vackra rådjur, umgänge med Hasse och Majan, kaffe hos Magnus, husgudar som brutit sig in i sopskåpet och ätit chili för att sen krävt tröst och svalkande fil och en farbror i toppluva och leopardfärgade solglasögon som rätt som det var klev in genom dörren och presenterade sig som en av grannarna. I övrigt händer inte mycket. Bryompersonen som varit på lasarett är fortfarande på samma lasarett, men det verkar i alla fall gå åt rätt håll. Emelie har sovit hos Magnus sen i lördags och ska göra det i natt också. Det är lite ovant och tomt utan henne, som för närvarande är den som förankrar mig på jorden, Camilla har för mycket eget liv nu för tiden för att besitta den delikata uppgiften. När allt är som det just nu är, så finns det nästan bara ett acceptabelt alternativ. Kladdkakemuffins och te. Det ändrar inget men det är åtminstone gott, så det är vad kvällen ska ägnas åt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar