Whole life of lessons in your eyes

Igår såg jag stjärnorna igen. Det var första gången på länge och det var efterlängtat. Fast det var inte bara stjärnorna jag såg, utan jag såg även frosten på min bil som glittrade likt många små svarta diamanter i ljuset från gatlyktan, en räv som gled fram efter vägen och jag hörde vinden som viskade om livets föränderlighet där den for fram. Igår såg jag även ett program som heter På Jills veranda (tror jag) och i just det här avsnittet medverkade Christian Gidlund. Det berörde, han berörde. Hela hans väsen gick rakt in i mitt hjärta och påminde mig om just det som jag varit så noga med att komma ihåg, men ändå lyckats tappa bort lite bland alla vardagens bestyr. Det han påminde mig om var att inte ta något förgivet, framför allt inte livet. Av någon underlig anledning är det just i det där varandet av inget förgivet och utan tro att det går att kontrollera, som alla små men så väldigt stora saker blir tydliga. Det var precis den påminnelsen som gjorde att jag såg glittret i världen igen. Stjärnorna, dom såg jag däremot för att det för en gångs skull inte var mulet, men bara det i sig är faktiskt värt att lägga märke till. 

Jill Johnsson - Legacy