Det enda jag kunde tänka på igår kväll vid köksbordet var Henke. Henke som fyller år idag och som jag saknar så enormt. Samtidigt som mitt huvud var fullt lyssnade jag till personen mitt emot mig, som pratade om jobb ur olika synvinklar. Jag hörde alla ord, men i mitt huvud lät det som tomma ekon av mindre vikt åtminstone satt i relation till annat. Mitt emot personen fortsatte sitt babblande med utlägg om att dra från trakten. Själv önskade jag mest att någon kunde hjälpa mig att försöka hålla ihop. Det var någonstans mitt emellan alla jobbrelaterade ord och när det kändes som min hals skulle explodera av all återhållen saknad, som jag kände att jag egentligen mest av allt hade lust att skrika vara tyst. Istället var det jag sa: nu får du åka hem. Ensam med mina tankar försökte jag hitta en strategi, nåt verkligt att hålla fast vid för att inte rasa ihop och aldrig mer vilja kliva upp igen när telefonen ringde. Det var mitt emot personen som hade nåt ytterligare att förtälja om jobb. Jag sa: gå och lägg dig istället nu, men det jag tänkte var: jag försöker höra men just nu fungerar mina tankat utifrån ett helt annat perspektiv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar