måndag 17 februari 2014

Ljudlöst impopulär

Strålande dag 
En del dagar går bara inte riktigt den väg dom borde gå. Såna dagar kan till exempel börja klockan halvfyra på morgonen i samband med att en hund gnäller, gnäller, gnäller och ska ut. I och för sig kan en del såna morgnar innebära en underbar stjärnhimmel med så gott som full måne, men faktiskt kan inte ens stjärnorna glimma starkt nog för att det ska vara värt att kliva upp den tiden. Speciellt inte dom gånger det varit förunderligt svårt att somna. Idag var det en sån dag. Eftersom det inte är lättare att somna om än det är att somna första gången, gav jag upp klockan 04.38 och loggade in på min jobbdator och skrev klart ett protokoll. Det var liksom inte lönt att vrida sig längre, för att om möjligt somna om precis innan klockans galet irriterande alarm skulle slå igång. Så klockan 06.50 väckte jag Emelie och den vanliga morgonrutinen började. Vanlig i alla fall ändå tills vi skulle sätta oss i bilen och bege oss till skola och jobb. Det tillhör inte det scenario man ser framför sig när man tänker på en perfekt morgon, att inse att hela bilen är igenfrusen och att ingen dörr, inte ens bakluckan, är möjlig att öppna. Som sagt var det här en sån där dag som inte riktigt gick den väg den borde. Tio minuter och nästan en granntur för att låna en kofot senare, gav plötsligt en av dörrarna efter och Emelie kunde kliva in och sparka upp dörren på förarsidan. Jippi, etapp ett avklarad! 

Kärleksfull energi
Väl på jobbet var det möten från sekund ett som gällde. Behöver jag nämna att inte ens att ha möten gick riktigt som det borde? Ifall svaret mot all förmodan skulle innebära att jag behöver nämna nåt om det, så funkade mötesbiten inte riktigt som jag hade tänkt mig. Efter alldeles för lite sömn, alldeles för många tankar och en alldeles för tidig morgon, ekade minsta ljud ganska gällt i huvudet. Så pass gällt att det nästan var jobbigt att höra någon andas. Den här morgonen hamnade jag mellan två kollegor, trevliga kollegor utan huvuden som ekade av alla möjliga och omöjliga ljud och som definitivt ägnade sig åt mer saker än att andas. Till exempel ägnade dom sig åt att diskutera. I min ljudkänsliga dimension diskuterade dom dessutom extremt högljutt, men i deras värld försiggick antagligen diskussionen i normal ton. Eftersom detta inferno av ljud fick hela min tankekraft att kortslutas, tänkte jag inte. Jag reagerade och det gjorde jag genom att helt plötsligt, helt utan förvarning, resa mig upp så att stolen nästan tippade bakåt. Det enbart för att utbrista jag sätter mig på andra sidan bordet och det gjorde jag också. Jag såg inte ut att ha samlat några enorma popularitetspoäng efter den uppvisningen, men, för att säga som det är, så struntade jag just då i det. Alla ekande diskussioner kom på så vis på lite avstånd och med det kom även min puls i ordning igen. Därav kom det sig att jag med ett mindre ekande inre och en eventuell ansamling av impopulärpoäng, begav mig mot nästa möte. Ett möte som varade resten av dagen och som inte genererade några eneriyttringar att tala om.

Säreget suveränt
Förmiddagen förflöt genom att ord seglade genom luften och ner i skrift på min dator. Jag lyssnade och lyssnade, skrev och skrev och rätt som det var blev det lunch. En lunch där husgudsrastningen, för omväxlings skull, kunde bedrivas i solens sken. Jag älskar solen lika mycket som jag avskyr att vara blöt om fötterna hela tiden. Därför njöt jag av lunchen, faktiskt så pass mycket att en del av energin återkom. När dagen beståendes av möten äntligen tog slut, var det underbart att få åka hem. Hem tillsammans med Emelie och husgudarna. Hem för att fixa lite hemgjord pyttipanna och hem för att bara vila lite. Ljudlöst i skymningsland tog jag en kort promenad med de fyrbenta bedårande. I min egen takt och utan särskilt mycket ljud gjorde jag mat. Efter det var det mysigt att äta middag med Emelie medan hon berättade om sin dag, det var härligt att höra henne skratta och det var underbart att inse att idag syntes äntligen solen igen. Sammanfattningsvis går det nog att säga att dagen inte riktigt gick som den borde ha gått, men att den var ändå strålande på sitt säregna lilla vis.  

2 kommentarer:

Spader Madame sa...

Aviga dagar kan bli bra ändå liksom!

Ulrika sa...

ja ibland blir dom ju det.. turligt nog Spader :)