Vi drog till fjällen

På väg in till det äventyrliga badet

I förrgår var det snarare vår än vinter ute och det var det även igår morse när vi, Emelie med kompis och jag, begav oss mot fjällen och Experium för lite äventyrsbadande.  När vi gick in var det gråmulet, inte särskilt kallt och fukten hängde i luften. När vi kom ut därifrån, nästan fem timmar, flertalet vattenrutschbaneåk och långa stunder i utomhusbubbelpoolen senare, var det vinter.

Utkommen och på väg mot Mc Donald´s

Där bilen tidigare varit parkerad väntade en snöhög på hjul, skidbackarna syntes så när som på lamporna inte på grund av allt nerramlande vitt och på den korta promenaden mot Mc Donald´s blev vi återigen dyngblöta. Jag är inte överförtjust i snö, utan gillar det mestadels de gånger det bara är så pass lite och lagom kallt att det ser ut som världen är täckt av glitter. Igår var ingen glittrande snödag, så jag kan inte påstå att det var jubel som fyllde mitt inre där vi vandrade mot snabbmatsoasen inom synhåll. 

Hemfärd

Det var inte direkt en jubelkänsla som uppfyllde mig på vägen hem heller. Sikten var relativt dålig, för att inte säga skitdålig och väglaget var om möjligt ännu värre. Sen har vi den lilla detaljen när det gäller bilkörning i kombination med mig själv. Enligt människorna som vet varför, så associerar min hjärna bilkörning, inte minst i snöoväder, till Henkes död. När den sen bestämmer att nu har jag fått vad jag klarar stänger den av. Det innebär för mig i min mänskliga tillvaro att jag somnar. Hjärnor har kanske inte den allra bästa överlevnadsinstinkten alla gånger, åtminstone inte när de kombinerar sömn med bilkörning. Därför var hemfärden spännande på mer än ett sätt. Nämligen vet jag aldrig i förväg när min hjärna anser att det är nog och det är inget jag kan göra nåt åt heller. Istället får jag tålmodigt låta min hjärna styra, så hade den bestämt sig för att det var nog igår hade jag fått stanna för att helt enkelt sova. Nu gick det bra, men väl hemma var jag trött. Det var flickorna som sov i baksätet hela vägen hem också, men troligen mer till följd av all vattenrutschbaneåkning än av snön och bilkörningen. Väl hemma tog Emelie och jag med husgudarna på promenad. Trots att de hade blivit ompysslade medan vi var på vift, var de glada att se oss och den känslan var synnerligen ömsesidig. Vi drog iväg mot en linda lite längre bort där de kan springa fritt. Det var mörkt ute, Emelie tyckte att det var lite läskigt, snön fortsatte att ramla ner och jag kom på mig själv med att tycka att det ändå var väldigt vackert. Husgudarna tyckte det var roande att rusa runt som galningar i mörkret och snön, så alla utom Emelie var ganska nöjd med promenaden. Däremot var hon grymt nöjd med dagen, det var jag också och stolt. Emelie befann sig nämligen i ett val av moralisk karaktär igår, där hon kunde strunta i det det gällde eller ta konsekvensen av ett tidigare val och stå för det. Hon gjorde det rätta. Hon stod för sitt tidigare val, berättade om det och förklarade varför hon valt som hon gjort. Älskade dotter, det är spännande att följa med i den personliga utveckling hon genomgår. I morse när vi vaknade var det vår igen och den sista lediga dagen. Jag längtar inte direkt till i morgon, men det tar väl typ ingen tid alls att komma in i den valiga vardagslunken igen gissar jag på.     

Promenadvackert