Upplysande mänskligt

Usch vilken dag det har varit. Hemgjord pizza, godis och trivsamt umgänge, men jag har nästan krupit ur mitt eget skinn. Hela mitt inre är i uppror, kanske efter torsdagens KBT-session eller bara för att livet numer är så då och då. Förutom krypandet, rastlösheten och det totalt orationella i alla humörsvängningar, har det varit en bra dag. Det var för den delen en bra dag igår med och dagarna har varit fylld med underbara människor.

Igår kom till exempel en kollega in på mitt kontor och sa att han tycker att det är fantastisk att jag är så glad och positiv, trots att jag förlorat två av mina barn. Det gjorde mig glad att höra, faktiskt till och med lite rörd. Lite senare under dagen, efter jobbet med andra ord, kom en av de viktiga personerna i mitt liv på besök Hon gav mig en underbar Buddha och en lika underbar matchande ljuslykta, i kombination med att hon sa en mängd riktigt trevliga och snälla saker till mig. Än en gång den dagen blev jag både rörd och glad. Framåt kvällningen kom ytterligare en nära vän på besök, ställde sig och gjorde en indisk kycklingrätt och bjöd mig och Camilla på. Därefter ordnade samma person upp disken. Det är trevligt, för att inte säga lyxigt, att ha såna underbara människor omkring sig. Idag kom gårdagens kycklingkock och fixade hemgjord pizza, som vi åt tillsammans. Det var minst lika uppskattat som gårdagens kokkonster. Under eftermiddagen var jag ut med hundarna bara för att få se samma tant, som tidigare skrikit åt mig genom ett fönster, komma gåendes mot mig. Jag erkänner att första tanken faktiskt var, vad är det nu då? Den tanken var faktiskt alldeles felaktig. Tanten var trevlig, beundrade mina husgudar och berättade en del saker från sitt liv. Som sagt så har de senaste dagarna varit fyllda med underbara människor och modiga människor – för det är modigt att säga såna saker som jag fått höra de senaste dagarna och det är modigt att gå fram till en person man tidigare skrikit åt och vara trevlig. Så såna har de senaste två dagarna varit, fyllda med mod, vänlighet, kokkonster och underbara människor, samtidigt som mitt inre nästan fått mig att krypa ur mitt eget skinn. Somliga dagar ter sig livet lite motsägelsefullt, må jag säga.   

Utpumpad bad boy med foppa

Engla den bedårande

Om man anser att halvfem på morgonen är för tidigt, så började den här dagen helt klart för tidigt. Däremot började den på ett älskvärt sätt, genom att Engla pep nedanför min säng och ville upp. Eftersom hon är ett alldeles bedårande sängsällskap, lurvigt varm, mjuk och underbart söt, så lyfte jag naturligtvis upp henne Därefter bestämde jag mig för att det var en bra idé att kliva ur sängen för att dricka vatten, vilket visade sig vara ett mindre klokt beslut. Tre sekunder senare satte jag nämligen ner ena foten i en hundkisspöl. Fem sekunder senare hoppade jag på ett ben ut i badrummet och passade även på att hoppa in stortån i tröskeln för att, om möjligt, förhöja den något arla upplevelsen ytterligare. Efter tvätt av fot och tork av golv, klev jag åter i säng bara för att ännu en gång bli helt bedårad av den lilla hundflickan som blinkade mot mig från min ena kudde där hon låg tillsammans med Harry husgud och myste. Det var även den bedårande lilla hundflickans vackra ögon jag mötte när jag, efter ett antal snoozningar och något senare än tänkt, vaknade igen. Uppstigandet innebar inget överraskningsmoment i form av kisspölar eller andra oönskade saker att kliva i, enda överraskningen var väl klockans framfart. 

Älskade döttrar, big bad boy, restaurangchef, mat & Masala

Senare än jag tänkt mig, men tidigare än för sent, klev jag sen in på jobbet för att upptäcka att saker och ting inte riktigt gick så planenligt som jag tänkt mig. Det var på grund av det oplanenliga jag fick lov att jazza in på ett av ortens hotell på jakt efter underskrifter, på min väg till grannorten och en KBT-session på MHE. Egentligen var jag inte sen till nämnda session, men planen var att Camilla, Emelie, morsan och jag skulle hinna med att testa lunchen på en restaurang vid namn Masala innan det var dags för KBT. Vi hann och det var så värt det. Maten var god, miljön var trivsam och personalen var riktigt, riktigt trevlig. Restaurangchef Amine Chatter gjorde faktiskt stort intryck på oss alla fyra genom sitt helt genomsympatiska sätt och det förhöjde lunchupplevelsen ytterligare lite. Det är roligt att träffa varma, positiva människor. Det smittar av sig och helt plötsligt kan dagen få ett annat skimmer över sig efter ett möte med en människa av det slaget. Det var även på Masala som vår första bekantskap med big bad boy stiftades. Big bad boy är den starkaste sås jag ätit, faktiskt så stark att Camilla fick lov att kolla sin tunga för att se om den hade ändrat färg till väldigt väldigt röd efter att ha provat den. Fast såsen var inte bara vrålstark, utan även väldigt god i lagom mängd. Bara den i sig är lockande nog för att fler luncher kommer att avnjutas på denna nyfunna pärla bland restauranger. Camillas tunga? Den hade samma färg som innan såsandet.

Sol, Camilla chaufför vid tankning, Mc Donalds, älskade döttrar,
ett himla zoo, tankpumpen & en utpumpad morsa.

Ett flertal timmar senare, efter KBT, shopping av jackor, hundmat, hö och nån leksak, förärade vi även Mc Donalds med ett besök. Det i sig förflöt utan större missöden. Det var efter Mc Donalds vi gjorde det vi är bäst på, det vill säga vi ordnade lite lite kaos i vår lilla lilla värld. Kaoset uppstod den här gången i samband med tankning av bilen. Emelie och morsan kom lite på efterkälken, varför vi gjorde upp att Camilla och jag skulle tanka på den obemannade bensinstationen alldeles invid Mc Donalds medan de blev klara. Glada i hågen, eller egentligen rätt trötta, for vi därför dit, ställde oss i kö och muttrade lite över att det gick så oerhört långsamt att få i lite bensin för personerna framför. Det var förstås innan vi själva upptäckte att vi ställt oss för långt ifrån pumpen för att kunna tanka, fått ta omtag och kört närmare bara för att upptäcka att tanklocket satt på andra sidan av bilen gentemot pumpen, blivit skrattade åt av en ung kille, fått köra runt pumpen, upptäcka att Emelie och morsan sprang efter bilen medan vi körde runt, fått stanna för en bil så Emelie och morsan nästan hann fram till bilen, fått lov att köra vidare för att inte bli påkörda av en lastbil, Emelie och morsan flåsande lyckades slänga sig in i bilen på ett mindre strålande humör, kommit fram till den jä..a tankpumpen, lyckats öppna bakluckan istället för tanklocket och sen äntligen lyckats tanka. Vid det laget vrålskrattade både Camilla och jag, Emelie skällde på oss och morsan muttrade nåt ohörbart, men troligen inte alldeles jättetrevligt. Tydligen blev morsan helt utpumpad av tankerfarenheten och somnade, sittandes som nån form av indianhövding i baksätet, ganska handlöst när vi äntligen körde hemåt igen.

Väl hemma avslutades dagen ungefär som den började. Det var när hundarna skulle ut som jag gjorde upptäckten, ungefär samma upptäckt som jag gjorde halvfem i morse. När jag stoppade in ena foten i en av de mindre attraktiva foppatofflorna, satte jag nämnda fot i en hundkisspöl.. i min foppatoffel!! Tre sekunder senare hoppade jag ur ena strumpan, hoppade på ett ben ut i badrummet, hoppade i stortån i tröskeln, skurade ur foppatoffeln, skurade foten och gick ut med hundarna med bara en strumpa på mig. I det stora hela har det varit en ganska vanlig dag helt enkelt.

KBT för gäddor?

En arbetsam dag lider mot sitt slut. En dag beståendes av jobb, jobb, ugglor, jobb och gäddor. Eller snarare var det så att en kollega anade ugglor i mossen när det flög gäddor i skogen. Hennes mamma hade varit på skogspromenad med en väninna, när det plötsligt brakade till och ner rasade det en gädda (!?) och landade framför dem på marken. Det är väl kanske inte varje dag det flyger gäddor i de svenska skogarna, så den berättelsen roade ganska rejält. Antagligen tappade nån fågel den när den flög förbi, vilket inte gjorde det hela mindre roligt. Hur stor är sannolikheten att det ska ramla ner gäddor från skyn liksom? 

Efter jobb kommer solsken, eller åtminstone så kom kvällsfika tillsammans med Camilla och Emelie. Det var trevligt och vi skrattade gott åt mindre mogna saker. Antagligen en effekt av dränerade energidepåer efter en lång dag. Fast det är härligt att skratta och det är underbart att göra det tillsammans med döttrarna, så då må det vara hänt att orsakerna kanske inte är av det mest sofistikerade slaget.

Nu är det bara sängen kvar att se fram emot. Den är efterlängtad, så det är helt i sin ordning. Imorgon blir det jobb och en tur till grannorten för lite KBT. Det är bäst att försöka vara något så när utvilad då. Dagens sorti får helt enkelt utgöras av de klokord jag läste igår. 

Du är inte besegrad när du förlorar, utan först när du ger upp - Paulo Coelho                                                               

Vilt, vått och jobbigt

Vilt, vått, blåst, trött, kärlek och lite hångel

De senaste två dagarna har förflutit på ett vilt, vått och jobbigt sätt. Vilt och vått för att vi under våra hundpromenader har fått njuta av älvens vilda framfart, efter islossning och med lite smältvatten. Det ger en känsla av litenhet att stå vid vattnet, höra isflaken som slår emot varandra samtidigt som vinden visar upp lite av sin kraft och får såväl gamla löv, sand som håret att flyga åt alla möjliga håll. 

Jobbigt har det också varit, faktiskt i stil med ett rent helvete. Jobbigt, fast inte jobbigt på ett jobbigt sätt, helt enkelt för att jag har jobbat rätt mycket och lite länge. I stil med ett rent helvete, njae, men i alla fall rätt så rent och trevligt eftersom städning har stått på menyn efter jobbet.  

Så får inte Mr Murphy glömmas bort heller. Eftersom vi inte alltid är de mest sociala varelserna i universum, Camilla och jag, kan det ibland vara lite enerverande att bo mitt i samhället med folk omkring sig så gott som varenda gång man visar sig utanför dörren. Därför är det trivsamt att gå ut lite sent på kvällen eller natten, åtminstone de gånger som ingen av oss ens kan stava till social samvaro, eftersom det brukar kunna vara lugnare då. Efter några dagars muttrande från min sida när vi varit ut, på bekostnad av Camillas sinnesfrid, fick till och med hon ge mig rätt under kvällen. Det var inte en själ ute när vi klev utanför dörren, för att kvällsrasta hundarna. Tack och lov, eftersom ingen av oss var direkt tillpiffad. Vi knallade gatan fram och hann precis få en enkelriktad väg mellan oss och vårt hem, när de två bilarna från ingenstans dök upp. Av alla ställen i hela samhället kom de farandes mot enkelriktat och parkerade mitt i vägen mellan oss och vårt hem. Inte nog med det, dessutom vällde bilarnas innehåll, tillika en mängd människor av högljudd karaktär, ut och bredde ut sig över den enkelriktade tidigare alldeles lugna vägen. Vad fanns det att göra? Inte mycket annat än det vi gjorde. Vi skrattade åt Murphys senaste infall och tog en omväg hem. 

Vad är det som är så himla viktigt?

Naturlig viktighet 

Vi satt ute på holmen vid den lilla tjärnen som kallas sjö, Camilla och jag. Husgudarna rusade runt som galningar, måsarna skränade ute på de isflak som fortfarande var kvar och solens nedgång bjöd på en magnifik utsikt. Vi sa inte så mycket, utan ägnade oss åt att slurpa i oss det medhavda kaffet och titta på allt det vackra, levande omkring oss. Tankar på livet rumsterade runt i mitt huvud, livet och prioriteringar och var i hela friden vi håller på med egentligen. Jag tänkte på jobbet, alla papper, och på hur stor plats och vilken enorm vikt det får ha i våra liv.. i mitt liv. All stress det ger, alla måsten det skapar. Det trots att det egentligen är vid vattnet, träden, under bar himmel och med de som står mig närmast, som jag mår bäst. Mina funderingar återkom gång på gång till fraser som: vad håller jag på med och vad ska jag göra med mitt liv? Mitt liv som för närvarande har vänt till att kana utför igen. Alla dessa snabba kast tar mer energi än jag har och gör mig utpumpat trött, grinig och flyktbenägen. Jag vill bort, jag vill flytta, jag vill fly, men jag vet redan att jag inte kommer att komma undan mig själv och mitt mående. Istället borde jag hitta nån strategi och innan jag kan göra det måste jag fundera över hur jag tänker prioritera, hur jag tänker förhålla mig och vad jag tänker låta viktiglistan innehålla. Innan jag kommit fram till det, är det mellantiden som gäller. Mellantid och väntan. Och medan jag väntar tänker jag försöka växa, fördjupa och rensa bort. Hålla på med sånt som planar ut och ger plats för allt som är, allt som blir och allt som inte kommer att vara mellantiden.        

Att älska 

Barnen - det viktigaste av allt

Ingen stress

Livselexir

                         

Nattlig njutning

Nu har jag fått den nära, faktiskt ändå in i mitt hem. Under kvällen och natten ska jag njuta ohämmat av den. Min förhoppning är att den ska medföra en del höga toner inom vissa delar av känsloregistret. Bara jag läste om den, började tårarna att rinna. Jag visste att den måste jag ha, eller i alla fall låna för att penetrera på ett mer ingående sätt.  

Igår läste jag nämligen om boken ”Dålig karma” av David Safier. Den handlar om en kvinna som lever ett något skruvat liv. Bara under en kväll lyckas hon visa rumpan för halva världen i TV, vara otrogen och få ett pris, bara för att morgonen därpå gå ut på en takterrass och lyckas träffas av nerrasande rymdskrot i huvudet och dö. Döden visar sig dock vara nåt helt annat än hon väntat sig och hon upptäcker att hon vaknar upp med ett stort huvud och en enorm bakdel. Hon har återfötts i form av en myra. Därifrån börjar hennes klättring på karmastegen i olika former, för att till vilket pris som helst få vara nära sin familj.

Bara raderna jag läste igår om boken och om rymdskrotet, som för övrigt bestod av ett brinnande tvättställ från en rysk rymdstation, fick mig att skratta hysteriskt. Faktiskt så mycket att tårarna rann. Nu har jag den tillgänglig. Hela natten kommer troligen att ägnas åt detta litterära verka av förhoppningsvis humoristisk karaktär.  

Inte

Det är tröttheten som ofta får det att tippa över. Det är då alla skydd försvinner och det nakna, oförställda är kvar. Då känner jag ännu tydligare hur ont det gör att vara utan dem. Nu är en av de där då gångerna. Nu är jag trött, trasig och saknar. Nu, precis som alltid – bara med mindre skydd mot alla känslor som alltid finns där. Jag önskar att allt inte vore som det är, jag önskar att dem fick leva. Utan tvekan skulle jag byta plats med dem, bara de fick ha sina liv kvar. Nu är det inte så. Istället vet jag att det snart är dags, egentligen har det varit det ett tag. Det är dags att åka till kyrkogården, dags att åka till deras gravar och fixa efter vinterns övergång till vår. Bara tanken på det får mig att rygga tillbaka. Jag vill inte. Camilla vill inte heller. Det gör för ont. Jag vet redan hur det är. Jag vet att de är borta, utan att behöva stå framför deras vackra hjärtformade gravsten och få det tydligt serverat igen. Jag vet också att jag borde. Det är vad många förväntar sig och det är tydligen på det viset en del tror att man visar hur mycket någon betydde och betyder för en. Så är det inte för mig, så är det inte för Camilla och Emelie heller. Vi vet ändå hur mycket vi älskar Carro och Henke, vi känner i varenda cell av våra kroppar att vi saknar dem så mycket att det känns som vi går sönder gång på gång och allt det vet vi utan att behöva visa upp det på något vis någonstans. Fast jag ska bege mig dit, jag måste bara samla lite kraft först. Fast det ändrar ingenting och det är det värsta av allt. Ingenting någonsin kommer att ändra på att de är borta. Det är vad deras vackra sten på kyrkogården vittnar om varje gång jag är dit och det är därför det sliter upp ännu mer och bara gör ont, som trötthet och som inatt.  

Myrsteg i rymden

En fredag som denna, med vind i seglen eller åtminstone utomhus, kan väl livet inte annat än vara okej? Åtminstone är det känslan för stunden. Under de senaste dagarna har jag lyckats avhålla mig från att lipa till nån chef, sagt nåt om att få nåt uppstoppat där bak och faktiskt det mesta som på nåt vis skulle kunna vara pinsamt och roligt. Fast det har inte heller varit tråkigt. Nej, det har varit behagligt. Mycket jobb, mycket människor och en del stress, fast det har varit trevliga människor, positiv stress och nu är det fredag och ledigt. Dessutom kommer morgondagen att börja med sovmorgon, hur trevligt är inte det? För den delen får alla dagar som inte medför att man träffas av nedfallande rymdskrot i huvudet, dör och återföds som en myra anses som bra dagar. Med andra ord är det, åtminstone hittills, en bra dag och kväll. I brist på myror ska jag umgås med fladdermöss. Batman is nämligen da shit för i kväll. 

Lipa betyder kärlek?

Vindarna har vänt mot sydligare breddgrader vad humöret anbelangar. Det vill säga om sydligare breddgrader är synonymt med bättre. Idag fortsatte mitt ständigt pågående uppdrag som testförare av livets berg- och dalbana och idag var det upp som gällde. Till och med gatlyktorna utanför mitt vardagsrumsfönster avspeglar den ljusare tillvaron, genom att faktiskt vara tända. Bättre betyder inte per definition spikrakt och perfekt. Fast det beror i och för sig även det på vad som definieras som spikrakt och perfekt. Själv kanske jag inte tyckte det var alldeles spikrakt att benämna mig själv som bisittare på jobbet, eller att höra mig själv fråga en kollega om dennes busigt uppkäftiga attityd kom sig av att han fått nåt uppstoppat där bak under gårdagen. Det jag syftade på var en prostataundersökning, men det kanske inte var det första som kom upp i tankarna av det uttalandet. Åtminstone ledde det till en del skratt och kollegan tog inte särskilt hårt på det hela. Alldeles perfekt kan jag väl inte påstå att det var att lipa åt chefen när jag pratade med en bekant genom fönstret på jobbet heller. Det var inget elakt lip, utan mer ett lip av karaktären ”avslappnathejtilldemmankänner”, en vana som är en direkt följd av fleråriga kontakter med mer eller mindre obstinata tonåringar. Antagligen så tog inte heller chefen särskilt illa upp, eftersom jag log vänligt igenkännande samtidigt. Om mitt antagande stämmer återstår att se, troligen redan under morgondagen. Lite perfekt spikrakt är det ändå att jag hunnit med att dammsuga, torka golv, stryka och hälsa på hos morsan efter jobbet, trots att efter jobbet inte var förrän  efter klockan 19.00. En bra dag och en bra kväll, som avslutades med kvällsmat tillsammans med Camilla och Emelie och kaffe med Magnus. En del dagar är helt enkelt lite roligare, även om de inte ens är i närheten av att vara perfekta. Kanske det är just bristen på perfektion, som gör dem synnerligen roliga eller så är det bara roligt att vara på lite bättre humör. Vad det än är, så gillar jag dagar som den här. 

Förresten, för alla som inte vet: lipa = räcka ut tungan    

Mörk & viktig

Natten närmar sig, mörk och vacker. Gatlyktorna är, precis som några nätter tillbaka, släckta och gör att den tunna månskäran framträder med klar tydlighet mot den becksvarta himlen. Det är den jag tittar på genom vardagsrumsfönstret, medan jag väntar på att nån tillstymmelse till sömnighet ska komma krypandes. Det har varit en lång dag. Arbetsdagen var alldeles för lång och det kommer den antagligen att vara imorgon också. Sen återgår arbetstiderna förhoppningsvis till det normala och med det kanske även dygnsrytmen återfinner nån form av normalitet. Betoningen ligger på kanske, för natten är min tid och det kommer den antagligen att fortsätta att vara. Tyst, lugn, mörk och fylld av tankar. Just nu, medan månen lyser upp tillvaron och tankarna virvlar runt, lyssnar jag på när Camilla vänder blad efter blad i en bok, Harry husgud som snusar förnöjt bredvid mig i soffan och klockans tickande från köket. Mitt i allt annat som är som det inte borde, är det trygga ljud. Mitt i allt annat viskar dessa vardagliga ljud om det viktigaste som finns, om kärlek, saknad och om att välja att försöka leva. Mitt i allt kommer jag ihåg vilken tur jag ändå har, som har haft och har förmånen att ha två av dem kvar och fått haft två av dem ett tag. Jag är, mitt i allt, lyckligt lottad, för jag har och har haft det viktigaste som finns – mina barn. 

Down down down

En helg är på väg mot sitt slut. Det enda som är kvar av den är kvällningen, mörkret och vridandet inför en ny morgon och dag. Nerverna ligger utanpå, idag precis som under ett flertal dagar nu. Det spränger i bröstet och vibrerar i varenda cell av rastlös flyktbenägenhet. Är det så här resten av livet kommer att vara? Dessa ständiga svackor. Dessa ständiga neråtsving som får hela livet att verka mindre vackert, meningslöst och oändligt långt. Inget verkar roligt, inget är heller roligt. Istället är världen insvept i ett grått töcken av intighet och leda. Vardagens krav blänker, med sina ständiga upprepningar av total onödighet, till i allt det gråa och får frånvaron av färg att bli än mer tydlig. Ska det vara så här?

Några av de saker som glimtat fram under veckan som gått, har lämnat spår och fått en del saker på plats fast ändå så otroligt malplacerade. Jag är trött och uppgiven. Camilla är i samma stadium och det enda som är bra med del hela är att vi kan prata om det, försöka vända och vrida på situationen för att hitta nån väg framåt, nåt sätt att ta ytterligare några tunga steg vidare. Vi har inte hittat nån stig att gå än, inga ljus som lyser upp tillvaron. Världen är grå, tråkig och oändligt liten, i alla fall för liten för att fly i. Så har helgen varit, så kommer resten av natten att vara och antagligen flera dagar eller veckor till. Och dom är borta än, borta för alltid och jag vill ha dem tillbaka. Det gör ont i mitt hjärta att inte ha dem hos mig. Jag saknar dem, saknar Carro och Henke hela tiden.    

Fel färg på väggen färgade denna fredag

Vilken galen eftermiddag det har varit. En kollega gjorde sin sista dag, vilket kändes lite konstigt på ett sorgligt sätt. Väggfärgen på blivande kontoren fick otroligt stor betydelse och förvandlades snabbt till  den hetaste diskussionen på dagen och Harry husgud är sur. Nu när kvällen kommer smygandes, känns varken väggfärg på jobbet eller så mycket annat inredningsrelaterat särskilt viktigt. Det enda som är viktigt är att blidka herr husgud och ta det lugnt. Jag är trött, på gränsen till för trött och då blir husgudstjurande en stor grej. För att lugna alla trötta sinnen och samla lite energi, blir det ord i bokform, som gäller för kvällen. Antagligen laddar det lite av det urladdade energiförrådet och får alla möjliga färger att vara acceptabla. Så livet är helt enkelt inte mer spännande än så för närvarande, väggfärg, tjuriga hundar, väldiga i-landsproblem och äntligen fredag.

Jävlar, vilket humör!

Efter en bra arbetsdag, trevlig lunch och middag så dalade humöret rejält under kvällen. Inte mot det ledsna hållet, utan mot det mycket irriterade och synnerligen förbannade hållet. Allt vad heter humor, förståelse eller för den delen tålamod ramlade bara bort från min del av världen. Kort och gott, jag är sur - till och med vansinnigt sur. Orsaken till det är allt och inget, antagligen är det vanlig trötthet som är grunden till det hela. Alla ord, eller för att vara mer specifik, alla verbaliserade ord, får hela mitt inre att dansa nån fånig krigsdans i full krigsmundering. Detta sorgliga stadium en vanlig tisdagskväll, bör om möjligt försöka undkommas. Det enda tänkbara sättet att fly från surhetens träsk, är att inta sänghalmen. Antagligen för att ligga där och kasta svordomar ut i tomma luften över John Blund och hans konstant fortsatta otrohetsaffär. Nåväl, att svära över herr Blund kan vara bättre än att springa runt i hemmets ljuva vrå och svära över allt annat. Därför - mot sängen! 

Krackelerat glas

Min värld var, som de allra flesta dagar, sedd genom en hinna av krackelerat glas, när vi gick ut till udden vid Bullsjön, Camilla, Emelie och jag, häromdagen. Vi skulle dit för att lapa sol, släppa hundarna lite lösa och bara njuta av lugnet och den annalkande våren. Det var då, medan vi tog lite långsamma steg över den hårda snöskorpan som täckte marken, inväntade minsta fyrbeningen och tittade på skatorna som flög över himlen i solen, som det hände. Det var då känslan återigen kom över mig, känslan som talade om för varje cell i min kropp att världens slingrande framfart återigen skulle gå i utförsbacke och neråt igen. Det tidigare krackelerade sprack sönder, blev trasigt igen och varje skärva virvlade runt i luften utan förankring, utan nåt som höll ihop världen. Känslan var, som alla gånger innan, lika plågsam som ett hårt slag i magen som får luften att försvinna, mellangärdet att vilja vända sig ut och in och smärtan att stråla ut i varje del av kroppen. Där i solen kom insikten igen, insikten om att Carro och Henke aldrig mer kommer att vara en del av mitt liv och jag vill inte leva ett helt liv utan dem. Världen blev grå igen, varje skärva som virvlade runt reflekterade bilder ur mitt liv, bilder där Carro och Henke också var en del av det och där jag fortfarande var ganska hel.

Trots att inget längre fogade samman alla skärvor fortsatte jag mina steg, ut på udden, ut i solen, ut i livet med dem som står mig närmast. Camilla och Emelie märkte skillnaden, märkte molnen som dragit in över min himmel och kände av skärvorna som yrde runt. Ingen av oss sa nåt, ingen låtsades om det – alla visste. En ny period i mörkret hade börjat. 

När det händer, när känslan av total saknad och smärtsam trasighet sätter in, finns det bara en sak att göra. Det enda som går att göra är att välja, välja om den känslan ska få förtära en, suga åt sig allt ljus och låta skärvorna fortsätta virvla, eller så går det att välja att ändå fortsätta leva, fortsätta att foga samman igen. Jag väljer alltid livet, även dagen i solen. En del gånger tar det några dagar att göra valet, att ha ork nog att verkligen välja att leva igen fast känslan säger att det är över och orken är slut. Idag börjar skärvorna hamna på plats igen, sakta har några av dem fogats samman. Inte nödvändigtvis i samma mönster som innan, men på väg mot så helt det går. Idag i solen, isvindarna och under ett wii-pass med dans mot Camilla kom en sprittande, lite pirrande känsla av att kanske ljuset kommer att silas igenom allt det krackelerade igen. 

I am

Vilka dagar det är. Underbart lediga, soligt vårlika och tillsammans med suveräna människor. Inte blir tillvaron sämre av att Camilla är fortsatt husmoderlig och lagar frukost, lunch och middag i kombination med att hon även diskar upp efter alla måltider. Själv läser jag, torkar golv och ser på film. En film Camilla och  jag sett under dagen heter I am och den var riktigt, riktigt bra. Filmen är en dokumentär, gjord av Tom Shadyac, som ställer frågorna: vad är det för fel på världen och vad kan vi göra åt det. Imponerande, berörande och jag kan inte annat än rekommendera, eller nej det är fel ord, uppmana alla att se den! I have och kan även säga efter att ha sett den: I am!

Kanon - ironiskt nog

Kvällen är långt gången. Det har varit en riktigt bra dag, innehållandes frukost med älskade döttrar, Madagaskar 3 och riktigt många skratt, gemensam matlagning med Camilla, hämtning av sen födelsedagspresent till Camilla beståendes av en kettlebell som hon blev väldigt glad över, kaffe med bland annat Tove och Johanna, glass och nougatsås, husgudar och en suveränt rolig omgång av fia med knuff tillsammans med barnen och goda vänner. Det var roligt, mycket skratt och bara galenskap. Det är så underbart härligt att skratta och umgås, vilken absolut kanonavslutning på en bra dag.

I övrigt har Emelie hunnit med att fylla tio år, inte idag utan i måndags. När klockan inte dragit iväg så oerhört mycket som idag, kommer bildbevis på denna stora dag. Jag har börjat twittra och fått två (!) hela följare varav den ena av de hela två (!) är Thomas Dileva. En suverän bok har blivit utläst, Eldvittnet av Lars Kepler. Den rekommenderas varmt, riktigt spännande och nästan omöjlig att lägga ifrån sig innan den var utläst. Jag har fått berättat för mig om en kvinna som skulle köpa en laptop, men frågade efter topless. Även det var en sak som lockade till skratt under dagen. Dessutom snubblade jag över Johan Johanssons uttalande: ”Nordkorea anser sig vara folkrepublik, M påstår sig vara ett arbetarparti och Lars Beckman tror sig ha väljarnas förtroende. Ironin är död!”, vilket i sig förgyllde dagen och jag lyckades avsluta ett telefonsamtal genom att förvirrat säga punk istället för hejdå. Ungefär så har livet sett ut de senaste dagarna. För att toppa det hela har jag semester den här veckan, vilket inte direkt är nåt jag är missnöjd över.