Älskade Henke

Älskade, älskade Henke <3

Ännu en dag, ännu ett år. Ytterligare tid utan dem jag inte kan vara utan. Idag har det gått tre år sedan Henke dog, tre otroligt långa, overkliga och extremt smärtsamma år. Jag saknar honom. Jag längtar efter att skrattande få sucka åt allehanda snusförnuftigheter eller lite halvtorra skämt. Jag älskar Henkes humor. Jag älskar honom. Hur kan världen fortsätta sitt snurrande, när hela livet har stannat? Det går inte en dag, knappt en sekund som jag inte tänker på honom, saknar honom och önskar att han var här.. hos oss, med oss och vid liv. När någon som är så viktig dör går livet inte vidare. Hur skulle det kunna det? Istället får man försöka lära sig att leva på ett nytt sätt, ett annat sätt, ett sätt som medför att man fortsätter röra sig, tänka, känna och andas, fast utan dem.. utan Henke. Jag vet inte riktigt hur det ska gå till än, jag håller fortfarande på att försöka lära mig. Så gott som alla dagar undrar jag dessutom om jag någonsin kommer att komma dit, om jag någonsin kommer att lära mig det?

Morgonen idag började med att vi försov oss, Emelie och jag. Det innebar per automatik att det var bråttom, skulle gå fort och att tid var nåt av vikt. Mitt i all rush, mitt i allt skyndsamt morgonkaos, frös Emelie till i hallen och blev alldeles stilla. Så sa hon viskande med darrande underläpp och ögonen fyllda av tårar: mamma, det är idag det är va? Det är idag Henke dog? Hon saknar honom, precis som jag så saknar hon honom hela tiden. Hon har inte heller lärt leva på ett nytt sätt, ett sätt utan Henke än.  

Min älskade underbara Henke, jag saknar dig.. jämt. Vi saknar dig jämt.