Suveränt livsviktig

Efter en trevlig kväll hos Angelica och Peter, med suveränt god mat och väldigt trevligt sällskap, är jag själv med mig själv. Det är då alla tankar får utrymme och plats, det är då magen drar ihop sig och hjärtat skakar sönder igen. Det är i tystnaden, ensamheten och under månen och stjärnornas sken, som det alltid kommer närmare och är alldeles inpå. Det är egentligen inte långt borta en enda sekund, men i tystnaden kryper det in under mitt skinn, tar över det som annars brukar vara jag och blir allt jag är.

Det är den tiden nu, tiden som jag kommit att hata. Tiden när de dog, de som borde ha fått vara kvar och må bra. Så dog ännu en vacker personlighet för tre dygn sen. Det är sorgligt, tragiskt och så onödigt. Jag tänker på honom, hans familj och på Camilla. Camilla som är skör ändå efter förlusten av Carro och Henke, som nu förlorat en nära vän igen. Allt jag kan göra är att finnas, när hon vill och behöver, inga ord kommer att hjälpa och inget kommer att göra nåt annorlunda. Det är så livet är och det är så döden är. Definitiv och utan möjlighet att förändra, ändra eller göra nåt annorlunda. Det är döden som bekräftar livets viktighet, för det gäller att leva varje sekund. Åtminstone de sekunder man orkar, för att undvika risken att missa alltihop. Ikväll har jag levt. Jag har varit bland vänner som jag älskar och jag vet att mina kvarvarande barn har varit med människor som de kan vara levande med. Så trots ett skakigt avslut, har det varit en bra kväll. En kväll som bestått av det som är viktigt och av liv.