Så dåligt ska ingen behöva må

Jag saknar dig älskade unge <3

Det är fem år och en dag sedan jag sist träffade min äldsta dotter. Fem år en en väldigt, väldigt lång tid att vara utan någon man älskar så mycket. Min äldsta dotter är död, men i mitt hjärta känns det som om hon lever.. som hon skulle kunna komma in genom dörren vilken sekund som helst på sitt karakteristiska vis och med sin enorma utstrålning. Fast hon kommer inte. Hon kommer aldrig mer. För min äldsta dotter, min lilla Carro, hon är död och hon skulle egentligen inte behöva vara det. 

Imorgon natt, natten till den nionde november, är det fem år sedan Caroline tog sitt liv. Efter många år med en svår depression, självskadebeteenden och en värld som inte tolererar nåt utanför det som bör vara, orkade hon inte längre. Hon löste problemet livet genom att välja att inte leva mer och så dåligt ska ingen behöva må. Fast min äldsta dotter gjorde det och det spelar ingen roll vad någon gör längre, för inget kan få henne tillbaka. För mig, för resten av min familj och alldeles för många familjer runt om i världen, är självmordsstatistiken inte bara siffror. Det är den verklighet vi lever i och alla dessa siffror, står för så oändligt många fler söndertrasade hjärtan med gapande och enorma hål. Ingen som mår så dåligt ska behöva anses vara ett problem. När man mår så dåligt som min Carro gjorde, borde man mötas med förståelse, mycket mindre krav och definitivt inte vara någon form av försöksverksamhet för eventuellt fungerande metoder för att få personen fungerande på det vis som samhället förväntar sig. Fast inget av det där spelar någon roll längre. Åtminstone inte för Carro.. Carro med sitt stora hjärta, sin enorma känslighet och väldiga önskan om att passa in och vara älskad.. Carro, som om drygt ett dygn har varit död i fem år och hon skulle inte ha behövt vara det.