Hänsynslös kärlek

Störst av allt 

Livet har slagit till igen på sitt sedvanligt hänsynslösa sätt. Jag saknar ord helt enkelt, men däremot inte känslor. Känslorna är många och omtumlande och jag känner mig arg. Räcker det inte snart? Är det aldrig nog? Trots att det mest logiska borde innefatta en viss vana efter ett tag, är verkligheten en helt annan. Jag blir aldrig van, istället är jag trött. Mina tankar finns hos någon jag älskar väldigt mycket, men just nu inte kan spendera tid hos fysiskt. På alla andra sätt är jag där.

Fika med betydelse

Det är så otroligt tydligt. Pengar, karriär, status eller annat världsligt som kan räknas upp, betyder inget. Det enda som betyder något är dom man älskar, dom som står en nära och dom som är viktiga i ens liv. Är det nåt jag lärt mig på denna förunderliga resa som kallas liv, så är det: sluta aldrig att älska, sluta aldrig att bry dig om och kom alltid ihåg att våga släppa nära trots att det ibland gör väldigt ont. Det är det värt, det är det enda som egentligen är nåt värt. 

Ljus och värme hemma hos Majan och Hasse i lördags 

Oavsett vad som händer, oavsett vad livet har på lur, rullar det ändå vidare. De senaste dagarna med en del av dem som står nära. Jag har fått avnjuta fredagsmys tillsammans med Emelie och en av hennes kompisar. Vi har fikat, Camilla, Emelie och jag, hos Hasse och Majan. Glögg har provats, en bastukväll med amaretto och något glas vin har stått på menyn, Majan har fyllt 50 år idag vilket har firats med thaimat och tårta och mamma har bjudit på mängder med kakor. 

50 på thai

Kalorierna haglar ner och in och, om jag ska vara alldeles ärlig, smakar de flesta av dem väldigt gott. Det som däremot verkar vara en vision snarare än en målsättning, är mina gardiner. Jag har försökt i veckor att få dem på plats, men icke. Jag har till och med lyckats beställa fel längd. Nu är rätt längd hemma, men dock varken orken eller tiden. Hoppas att såväl gardiner, tid som ork sammanstrålar inom en snar framtid, så kanske de kommer på plats till första advent.

Kärleksfullt 

Förutom firanden, kalorier och livet, så är Emelie riktigt, riktigt hostig och förkyld. Det är en sån där hosta som aldrig ger sig och inget verkar heller hjälpa särskilt bra. Just nu sover hon och jag hoppas att hostmedicinen vi införskaffade idag hjälper lite bättre än den förra, då kanske hon får sova lite mer i natt i alla fall. Det är inte lätt att vara liten heller. Det är väl det enda som återstår av dagen även för min del, att försöka sova. Så mot sängen då med andra ord.

Hasse - inga ord behövs ;)