tisdag 19 november 2013

Förlåt..

För fem år sedan vid älven där Carro dog
Fem år låter som en lång tid och i vissa avseenden är det precis vad det är. Dock inte när det kommer till sorg. Sorg följer en egen tidsplan och är, för den delen, innesluten i en alldeles egen tidsrymd där tid är exakt så relativ som den uppges vara. Sorg följer inga uppsatta normer eller samhälleliga regler, den går sin egen väg i sin egen takt oavsett vad alla runt omkring tycker om det. Idag är det fem år sedan Carros kropp återfanns efter tio dygns letande. Idag är tiden som har gått sedan dess både oändlig och ingen tid alls. Jag saknar henne! Varje dag saknar jag henne och önskar att hon vore här. Jag tänker en del på en saker hon skrivit i sin dagbok, saker som: "mamma, du vet att jag älskar dig.. Du vet att jag aldrig skulle kunna klara mig utan dig.. Jag vet att du älskar mig.. Jag kommer alltid att finnas med i ditt hjärta och du kommer alltid att finnas med i mitt.. Förlåt mamma. Jag älskar dig! Förlåt.." Älskade, älskade Carro, om du bara visste hur svårt jag har att klara mig utan dig.. 

Saker som hon skrev..
Ibland känns det som jag tjatar, som jag upprepar allt jag skriver. Det gör jag troligen också, men så påminner jag mig själv om att så måste det få vara. Sorgen, saknaden och all bearbetning måste få ha sin gång och ta sin tid och jag får dessutom lov att ha tålamod med mig själv under tiden. Det är inte alla dagar det är enkelt, oftast är det svårt. Det är svårt att acceptera att jag inte är den jag varit och inte fungerar som jag tidigare gjort, men svårast av allt är det att acceptera att dom är borta.. att Carro och Henke inte finns hos oss längre och heller aldrig mer kommer att göra det. Ibland tror jag att jag aldrig kommer att kunna acceptera det.

Ord från ett hjärta till ett annat..
Mitt i alla funderingar över tidens relativitet och att fem år är en alldeles för lång tid att vara utan nåt av sina barn, fick jag ett brev som berörde mig djupt idag av en väldigt modig och klok kvinna. Det var ett tag sen jag hörde av henne och därför blev jag glatt överraskad när jag öppnade brevet. Det var skrivet från hjärtat, utlämnande, ärligt och dessutom så otroligt ödmjukt och snällt. Naturligtvis började jag gråta när jag läste det, men det var rörda tårar som rullade nerför mina kinder. Vilka underbara människor det finns!    

3 kommentarer:

Spader Madame sa...

<3

Anonym sa...

Åh det är så sant. 5 år är inte tid i dessa sammanhang, det är smärta o förtvivlan. Tidlöst. Hatar inte du oxå insikten att det inte blir lättare med åren..? Jag gör det. Tittar på dina bilder på Carro och slås så av hur full av liv hon ser ut. Varför skulle just hon gå undrar jag. Vem bestämmer sånt? Vem sitter o delar ut gränslös sorg o tragedier? Kanske lika bra att såna som du o jag inte vet det. Du är inte ensam Ullis.. även om det ibland känns så under den blöta yllefilten from hell. Kram Camilla

Ulrika sa...

Kram på er Spader och Camilla <3