Helgen med alla vackra ljus spridda över hela kyrkogården är över, regnet strilar ner och det är höstigt mörkt. Snart har det gått fem år sen Carro dog och på onsdag är det exakt fem år sen jag träffade henne för allra sista gången när hon var vid liv. Fem år låter så otroligt länge och det är det, i alla fall när man saknar. Det är fortfarande ingen tid när det gäller att bearbeta och förstå det helt obegripliga. Älvens vatten är svart, lika svart som då. Varje dag, varje hösttecken viskar till mig om alla likheter och talar om att det var vid den här tiden det hände. Jag ältar. Det är inte konstruktivt, men det är nödvändigt ibland så det får vara så nu.
Mitt i alla minnen, alla trasiga känslor och saknaden finns det ändå liv. Varje ögonblick har blivit så mycket viktigare, för jag vet vad man kan missa om man inte tar vara på dem. Så under en del av helgens ögonblick har jag njutit av att vakna till doften av nygräddat bröd, ätit nybakat bröd och nybakade bullar, haft besök, övat mina kulinariska färdigheter genom ett djupdyk i soppvärlden och umgåtts med nära och kära. Igår tog jag vara på en bunt ögonblick genom att gå på ett gympass som kallas push. Idag har en hel del ögonblick ägnats åt att känna konsekvensen av detta förunderliga sätt att spendera tid på. Jag har träningsvärk, det gör ont men det är ändå lite skönt. Det är måndag, så naturligtvis har jag spenderat en del tid på jobbet. Jag har blivit bjuden på lunch av mitt ex, stekt köttfärsbiff efter jobbet, umgåtts med Emelie och faktiskt lyckats hitta tillbaka till mig själv lite i alla vardagligheter. Helgen var tuff, kyrkogårdsbesök innebär alltid en del ras. När de dessutom är kombinerade med november och december sparkar de omkull mig varenda gång. Fast i dag står jag igen och det har jag gjort i omgångar under helgen också. Bara det är faktiskt värt att begrunda under några ögonblick.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar