Smärtsamma möten

Ser allt så glasklart numer ;)

Efter en stunds funderande över de senaste sex dagarna, de sex dagar som gått sedan jag senast skrev ett blogginlägg, kan jag konstatera att det händer lite saker i mitt liv ändå. Kanske inte extremt märkvärdiga grejer, men det är definitivt inte totalt stillestånd heller. Under de senaste sex dagarna har jag hunnit med att gå en utbildning, fått nya glasögon, glömt att meddela var bilen varit till Camilla och glömt att ge henne en nyckel, inhandlat halloweendräkt till Emelie som blev alldeles strålande i den, sett filmen "nu är det jul igen 3" med Emelie, försovning, hundliv, fått en gåva i form av en honungsburk, haft besök, jobbat, varit på meditationscirkel, skjutsat Emelie till ridningen, varit ut och ätit pizza med Camilla, Emelie och Patrik, tagit en tripp till mora, gått på föreläsning med Kjell Enhager, ätit kinamat i Mora, varit på step up, varit till kyrkogården, hämtat hem en nöjd Emelie med kompisar efter en halloweenfest och haft bastukväll hos Hasse och Majan. Det är som sagt inga storslagna saker, men faktiskt så är det ändå saker som är viktiga för mig. Åtminstone de flesta av dem, försovning är väl kanske en av de sakerna som jag kanske inte värdesätter enormt högt. 

Min vackra halloweentjej

Torsdagen innefattade även att vi, Emelie och jag, mötte lastbilen som var inblandad i olyckan som Henke dog i. På morgonen när vi var på väg till skola och jobb mötte vi den på den lilla vägen som man åker på för att komma till huset där vi bor. Det var ingen bra start på dagen. Jag vet att Henke var med i en olycka där han omkom, jag vet att det var en lastbil inblandad och jag vet att det inte var lastbilens fel att saker och ting nu är som de är, men det spelar ingen roll. Varje gång jag ser den, är jag tillbaka till dagen när Henke dog eller till den dagen vi var på polisstationen och fick bilder på såväl bilen som Henke åkte i som lastbilen visade för oss i kombination med en beskrivning av hur det hela hade gått till. Det var bara skrot kvar av bilen. Den bilen som min son hade suttit i.. den bilen som min son dog i. Det förklarades att nån lyftanordning på lastbilen hade haft en ganska avgörande betydelse, eftersom den medfört att bilen klämdes fast istället för studsade och nåt fäste till den var det som krossade Henkes skalle. Så i torsdagsmorse, som så många gånger förr, fick jag lov att stanna efter det mötet, vända mig om för att titta på den där lyftanordningen och det där fästet och försöka få mina händer att sluta att skaka. Det är inte rationellt, det är inte konstruktivt och det är definitivt inget jag på nåt vis kan styra. Inte Emelie heller. Så i torsdagsmorse satt hon där bredvid mig, alldeles blek och upprivet tårögd, och nästan viskade att hon hatar lastbilar. Det var inte nån vidare bra dag, åtminstone var det inte det förrän framåt kvällen. 

Livskvalité under bastukväll

Det är ett hårt liv ibland och ett ganska bra liv ibland. Idag var livet rätt vackert, när jag såg en mängd svanar som samlats i en mindre sjö. En förunderlig och lite storslagen syn ändå. Det är just det som är, i alla de där små sakerna som händer under alla de där vanliga dagar - det är där det storslagna, förunderliga och otroligt viktiga i livet finns. Det är ett storslaget äventyr att leva, trots allt..    

Kärlek på ett storslaget galet och varghundsvalpigt vis