Kyrkogården.. en så rofylld och vacker plats, ändå tar det mig veckor att samla mod nog för att bege mig dit. Så länge jag inte tittar på stenen och framförallt låter bli att läsa namnen på den går det bra. Det är när jag gör det, som det blir verkligt igen. Ändå stod jag där under kvällningen och tittade ut över kyrkogården och tänkte: det här kan inte vara sant, det kan inte vara så att två av mina barn är här, att två av mina barn är begravda här. När det sen gick upp för mig igen för säkert 200 miljonte gången bara den här dagen att det är så det är, att anledningen till att jag var där på kyrkogården verkligen är för att två av mina barn är döda och jag ska sköta om deras gravar, det var då jag hamnade i samma funderingar som så många gånger förr när jag stått där. Varför är vi överhuvudtaget här? Vad gör vi i det här livet, som innebar så mycket att bära på våra axlar. Vad är det egentligen för mening med allt kämpande? Det är tillåtet att ha dessa tankar, det är helt okej att ifrågasätta. Kanske det till och med går att säga att det är en rättighet om man står där på kyrkogården vid två av sina barns gravar. Klämkäck uppmuntran hjälper inte, inte heller stora intygande om den egna viktigheten. Jag vet hur viktig jag är för en del, jag vet att livet är nåt att vara tacksamt rädd om. Det jag inte alltid vet är hur jag ska orka stå upp, trots all viktighet och förunderlig tacksamhet.
Som för att riktigt få mig själv att inse livets skröpliga skörhet och meningslösa kämpande, glömde jag tändstickorna hemma. Det medförde, dagen till ära, två kyrkogårdsbesök och två helvetespass vid deras vackra sten. Nu är det i alla fall pyntat inför vintern och nu är även lyktan tänd där.
Som alla gånger kostar det på att åka dit, att vara på kyrkogården är att få sanningen slängd över sig på det mest tydliga sätt som går. Därför har den fortsatta dagen genomgåtts med sprängande huvudvärk, svidande ögon och i en sinnesstämning som går i moll. Trots låg sinnesstämning har jag ändå höstpyntat trappan lite med enris, tallris och lyktor. Det blev mysigt, skenet från lyktorna gav en välkomnande känsla och trivselfaktorn ligger på en ganska hög nivå. Det är ett komplext liv. Så totalt meningslöst, men ändå på ett så väldigt meningsfullt vis.
 |
| Trappfix |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar