fredag 18 oktober 2013

Alldeles för ont för att ens våga

Så många gånger det är som jag drömt om att få höra dem prata, skratta, se dem le, se deras vackra uttrycksfulla ögon glittra i kombination med deras så karakteristiska men väldigt olika minspel, se dem röra sig, andas, gå, vara.. Så många, många gånger det är som jag varit beredd att ge nästan vad som helst för att få möjligheten att se dem levande igen, få se Carro och Henke i livet en gång till. Carro och Henke, som jag älskar så otroligt mycket och som jag egentligen inte klarar av att vara utan. Mina älskade, älskade och så väldigt saknade två barn som inte längre är i livet. 

Igår hittade jag en film från när Henkes klass hade sin avslutningsshow inför nians avslutning. Igår kom möjligheten att se åtminstone en av dem levande igen. Igår kunde jag ha valt att få höra Henkes röst igen, se honom leva, spexa och spela Vild-Hasse på scen. Igår svek mitt mod mig. Igår blev det tydligt att jag inte vågar se filmen. Igår blev jag rätt säker på att jag nog inte skulle klara av det, att jag inte skulle orka hålla ihop om jag såg min son som så levande, strålande, varm och underbar samtidigt som jag vet att han inte längre är här.. att han aldrig mer kommer att vara här igen, utan istället är han det han inte får vara.. han är död. 

Jag vågade inte se filmen, jag klarade inte av att titta, jag hade inte mod nog att chansa utan nån garanti på att jag skulle klara upp det. Istället lade jag tillbaka filmen i den låda där jag hittade den. Istället sparade jag den till den dag när jag är stark nog, när jag har mod nog, att hämta den. Fram tills dess räcker det med att jag vet vart den är. Bara vetskapen om att jag kan se den om jag vill, fick min inre värld att skaka, marken att verka mindre stabil och mitt hjärta att gå sönder igen. Det gör för ont att ens tänka på att de är döda, det gör säkert alldeles för ont att se någon av dem på film när de levde. Jag vågar helt enkelt inte ens försöka än. Det är en alldeles för stor risk att ta, antagligen går jag sönder igen, blir till inget som gör så väldigt ont och jag är inte säker på att jag orkar ställa mig igen efter det ännu.   

2 kommentarer:

Anonym sa...

Så jävla ....... (finns inga ord), goa fina du <3 / Lena

Ulrika sa...

Tack goa fina Lena.. Kram