Beblandad

Kolbullefrukost väl värd lite köande

En del människor inbillar sig att jag är en relativt social människa, men så är inte fallet. Därför försöker jag oftast undvika allehanda minglande, köbildande och socialt krävande aktiviteter. Betoningen ligger på oftast och idag var det inte en oftastdag. Idag vaknade jag av Emelies högljudda idé om att samhällets gatufestival, var vad som stod på menyn. Eftersom Emelie är en social varelse som gärna minglar och samtidigt min dotter, ingår det ibland att mingla med. En sån dag var det idag, så Camilla och jag minglade med. På gatufestival, köbildningar, fik, prova på allt möjligt och gratis matbjudningar. Eftersom jag inte bara är en relativt osocial människa, utan även väldigt morgontrött, blev min frukost en kolbulle i Grönlandsparken tillsammans med Camilla och Emelie. När vi stod där i kö och jag kände mig mer eller mindre muttrig över kösituationen jag befann mig i, sa Camilla: 

-egentligen är det ju helt fantastiskt att dom ordnar sånt här!

Wow! Vilken underbar och väldigt härlig optimism hon serverade, den stora lilla damen i Camillaform. Jag blev glad bara av att höra det, för det är så mycket roligare att höra om det som är positivt och bra än nåt negativt trist. 

Promilleglasögon! En synnerligen roande, men läskig, uppfinning

Efter den offentliga frukosten, ägnade vi oss åt fylleri. Vi provade promilleglasögon och ingen av oss klarade av att gå rakt med dessa på oss. Va vi skrattade. Det varken kändes eller såg klokt ut och det var gränslöst roligt att prova dessa underligt fula saker som gjorde hela världen gungig.  

Läskigt minsann

Efter fylleriet krockade vi bilar, eller åtminstone åkte vi i en stol som tvärstannade och fick oss att känna oss relativt krockade på ett väldigt milt sätt. Först var jag osäker på om det var en så väldigt bra idé, att testa den där krockstolen. Jag tänkte att det kanske skulle medföra obehagliga tankar som hade med Henkes död att göra. Efter viss övertalning gick jag med på att testa den och det gjorde Camilla och Emelie också. Det ledde inte till nåt obehag, istället skrattade vi. Det var lite läskigt, men mest kul. Det gav en tankeställare också, den där testade tingesten gick i sju kilometer i timmen och det medförde ett rejält ryck när det tog stopp. Då kan man ju bara tänka sig vad hastigheter som är högre kan åstadkomma. VI behöver inte ens föreställa oss, vi vet. 

Mellanlandning och fika

Efter allehanda krockar, promilleglasögon och faktiskt även testning av golf, begav vi oss till ett av ortens fik för mellanlandning innan vi skulle bevittna gymets återinvigning. Mellanlandningen var lika trevlig som allt annat under dagen, för att inte tala om hur god den var. 

Gymet - en imponerande historia

Även vid gymet var det mycket folk, men idag var det helt okej att vimla och mingla lite. Det var inte bara okej, det var trevligt. Vi har ett mycket trivsamt gym på vår ort. Under den senaste tiden har det hänt spännande saker där, vilket innebär mycket större ytor, nya salar och aktiviteter, samt unika inredningsdetaljer fixade av framförallt lokala förmågor. Det var så himla snyggt och så suveränt eget att det bara inte gick att vara annat än imponerad. Även om jag blev alldeles otroligt imponerad över allt det nya, är det ändå människorna som driver det som lämnar det största avtrycket. De är trevliga, varma, omtänksamma och modiga nog att våga satsa. Dessutom har de lyckats med nåt, som åtminstone jag tror är ganska unikt i gymvärlden. De har gett gymet en själ som utstrålar en välkomnande, varm och härkanallavara känsla. Det är trevligt att komma in på gymet här, man blir glad av det bemötande man får och framförallt får man hjälp och stöttning oavsett vilken träningsnivå man än ligger på. Om nåt är proffsigt, så är det just det. Att klara av att få alla kategorier av människor med allehanda träningsvana att känna sig hemma och att trivas.    

Morsan och Engla 

Efter gymet begav vi oss till morsan för inmundigande av koffeinhaltiga drycker. Det var mycket skratt, många saker att prata om och eftermiddagen blev även den riktigt trevlig. Det var när fikastunden där var över, som dagen växlade från att vara lättsamt trevlig till att bli allvarsamt medveten om livets skörhet. Det var nämligen då det var dags att åka och begrava Emelies lilla marsvin, som dog igår. Hon fick bli begraven vid en björk i skogen, bredvid en av Ebbas (Majans och Hasses ena dotter) kaniner. Det är en vacker plats och bakvänt nog kändes det bra att hon slapp var där ensam. Så är det i närheten av döden. Det är inget som följer nån realistisk lag eller tanke, utan det är andra saker som styr. Så måste det få vara också. Allt behöver inte vara så otroligt inramat och inrutat. En del saker känns inte som innanför nån ram och då måste en del saker få vara utanför det realistiska, utanför vad som borde vara. Döden är en sån sak, även om den är ofrånkomlig känns den aldrig som nåt som tillhör det vanliga och så måste det också få vara.