Dagen idag började, naturligtvis, med total sömndruckenhet, Emelies babblande och hundarna som hade idéer om att de skulle gå ut även idag. Emelie, som var lite mer vaken än vad jag var, tog på sig rollen som hundpromenerare och gick ut. Eftersom även hon var lite trött, tog hon en och en hund, istället för all tre samtidigt. Det innebar för min del att efter varje hund som var ut, hade vi diskussioner om huruvida hon skulle använda hundsele även på nästa hund, vilken hundsele som skulle användas och så vidare. Jag i min tur, som redan vid dagens uppvaknande var i läget inte helt på topp, är aldrig särskilt talför precis när jag vaknat. Därför kände jag hur jag redan innan Emelie kom in med sista hunden hade börjat spänna käkarna av viss irritation. När hon kom in, sa hon dessutom i en lite sur ton: du har fått post! Sedan Carro och Henke dog, har jag en komplicerad relation till såväl postlåda som viss post. Varje gång det ramlar in ett brev med ordet dödsbo efter Carros eller Henkes namn, kastas jag ner på knä av att läsa det och vid det här laget har jag lärt mig den hårda vägen att det aldrig tar slut på brev av det slaget. Rätt som det är, när jag är som minst oförberedd, så kommer det ett nytt. Därför drar jag mig i det längsta för att hämta posten, så har även den här veckans posthämtning fungerat. Med andra ord har jag inte hämtat posten alls. Så idag när Emelie kom in med den i kombination med en mindre glad ton, stålsatt jag mig för att få ett av alla dessa brev jag inte vill ha. Fast idag ville jag ha posten idag, visade det sig. Faktiskt så blev jag både rörd, glad och började gråta när jag fick min den.
Med posten var det ett vitt kuvert där adressaten Ullis kort och gott var textad i rött. Jag fick upp ena hörnet av kuvertet först och ut i min hand gled ett halsband med ett hjärta och fyra änglar i olika färg, en röd, en lila, en ljusblå och en rosa. Direkt jag såg änglarna började mina tårar att rinna. Jag förstod vad änglarna står för, de symboliserar mina barn. Alla mina fyra barn, som jag älskar så. Jag öppnade resten av kuvertet och fick fram det ganska kortfattade, men otroligt gulliga brev som var med. Jag hade uppfattat det rätt, änglarna var mina barn. Det fanns ingen avsändare, men jag har mina aningar. Hur det nu än är, så: TACK!!!
Ännu mer rörd, ännu mer gråtandes läste jag brevet. Till och med Emelie var rörd. Vilken otrolig start på en dag som var på väg att gå i totalt mörker. Ett brev med fyra änglar senare så blev den, visserligen väldigt tårdrypande, men även så mycket mer ljus. Så igen: TACK!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar