 |
| Nära vänner, en stuga i skogen, öppen eld, levande ljus, korvgrillning och fullmåne - en kväll att leva för. |
Hösten närmar sig med stormsteg, något som känns i hela min kropp. Sinnet skriker ut varningar och meddelar mig att den tiden på året närmar sig. Tiden när Carro dog, tätt följd av tiden när Henke dog. Det är som om hela mitt väsen förbereder sig, påminns och vill skjuta det ifrån sig. Det går naturligtvis inte, men det hindrar inte hela mitt väsen från att försöka. Det var inte jag som först uppmärksammade det. Istället var det en av de personer som står mig nära, som försiktigt påpekade att alla mina utanpåliggande känslor kanske beror på att det börjar bli den tiden på året. När jag fått lite tid på mig att acceptera det hela, så insåg jag att det stämmer. Det är höstens rastlösa krypande som har smugit sig fram, river, sliter och härjar fritt. Inte bara i mig, utan även i Camilla. Ändå lever vi. Vi fyller våra minuter, timmar, dagar och veckor med liv och det känns bra. Det känns till och med rätt att fylla tillvaron med mer än bara andetag. Förr älskade jag hösten, nu lever jag den.. åtminstone så ofta det går.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar