lördag 3 augusti 2013

Skitliv

Saker man ser dagar som denna
Fortfarande långt ner i djupet och samtidigt ledig från allt vad arbete heter, spenderas dagen i Camillas säng. Utsikten består av hundar, mina fötter, lampan, nerdragna persienner samt fötterna på ett gosedjur som sitter på en hylla ovanför sängen. Det här är en sån där dag när det egna valet är extra tydligt och dagar som denna, hänger det egna valet enbart på beslutsam envishet. Reflektionstiden känns oändlig och funderingarna är många. De flesta ljud skär i mitt huvud och marsvinens pipande tiggande, bilarnas motorljud, människorna som gapar i centrum och de flesta vardagliga ljud överhuvud taget går mig därför på nerverna. Nere, långt under ytan, är det bara självvalda ljud som är okej och självvalda är bara de ljud som distraherar en stund. Som morranet på teenwolf, musik jag väljer själv med nån form av mening för dagen och tystnad. Telefonen gör mig hysteriskt trött med sin grälla signal, som verkar låta i tid och otid. Det vore en underdrift att påstå att humöret är dåligt. Jag är med andra ord långt ner, less, trött och skitsur på livet och dess innehåll. Ännu mer trött, less och skitsur är jag på mitt humör, vilket är av den mest dryga karaktären. Flyktbenägenheten är däremot på topp, men eftersom jag varken vet vart jag skulle fly eller ens hur jag skulle undkomma mig själv ligger jag kvar där jag ligger. En sån dag är det, en sån period är det och jag älskar det inte.

Nåt annat som gör mig totalt matt, är att det enbart är en vecka kvar av min semester. Det kan inte vara meningen att livet ska bestå av jobb, jobb, lite sömn, lite vardagsbestyr och jobb. Trots att jag saknar många av mina gulliga kollegor, saknar jag inte jobbet. Papper, papper och ännu mer papper av enorm vikt och ingen vikt alls. Det är så jag riktigt känner alla livsandar skrika av ren förfäran, bara jag tänker på det. Fast bara allt väl är igång igen, går det säkert. Det är bara det att just nu medför vetskapen om instängdhet, kreativitet noll och anpassning, anpassning, anpassning inom en väldigt snar framtid att humöret inte förbättras det minsta. Nåväl, nektarinerna är i alla fall underbara nu. Dom och solnedgången, i övrigt vete fan om det finns så mycket att skryta över dagar som denna.

2 kommentarer:

Camilla sa...

Din beskrivning är lysande. Jag kallar dom där dagarna kort o gott VGYSKM. Våt Grå Yllefiltshelvete som Kväver Mej. Leva i nuet är underbart, men jag klarar inte det många stunder, dom här djävulsdagarna gör det lite svårt kan jag tycka. Håller med dej om jobbet, det går bra när man är där men jösses så meningslöst allt ändå är. Ålrajt tänker jag, när dessa tunga yllefiltshelvetesdagarna knackar på varje fönster o varje dörr hos mej, då är det ett måste att göra EN bra sak under dagen. Vad? Oftast är man ju inte på humör att bjuda in till fest eller ta en shoppingrunda på stan (läs aldrig lust till det). Okej, jag snosar i Jontes favoritjacka grinar lite, sen hoppar jag i duschen o åker till kvantum o köper ett kilo lösgodis. Det är vad jag gör för mej själv idag. O det räcker. Livet rör sej inte i stora vågor för mej längre, jag ser det som att jag sitter i en liten båt o guppar fram, det enda som stör är när det kommer en storm i form av VGYSKM, i bland klarar man dom o i bland inte. Nu kaffe ute på ballkongen.. du ser jag kan vara lite wild´n crazy. Rå om dej extra i dag. Camilla

Ulrika sa...

Vet du Camilla, hur tragiskt och väldigt väl beskrivet det än är, så kan jag inte låta bli att dra på smilbanden åt din enormt otroligt långa förkortning :) Det och att du faktiskt lever på gränsen genom att va wild´n crazy på balkongen.
Vilken styrka du har, att faktiskt vara ironisk och ha kvar sitt sinne för humor trots din enorma förlust, det är en väldig styrka. Stora människor, människor som du, är så beundransvärda! Så många kramar till dig så länge, så hoppas jag att vi snart hörs igen <3