Själslig nomad

Emelie har tänt ljus för Carro & Henke
-dom borde vara här, mamma :`(

Min själ är av den mer rastlösa karaktären, svårt att finna sig till ro och ständigt lite jagad. Kanske det till och med går att kalla den flyktig ibland och jag har alltid hävdat att trygghet hittar man inom sig själv, inte på en fysisk plats i världen. Trots det lyckades jag under tretton år att få den att landa, att finna trygghet och ro även fysiskt. Eller snarare så var det tio år som lullade fram i viss rofylldhet även om livet i sig inte alltid var så rofyllt. Det var i en lägenhet i radhusform, som Caroline, Camilla, Henrik och jag flyttade in under våren 1998. Den bestod av sex rum och kök, en tvättstuga, två förråd, ett garage och en egen liten trädgård att njuta av och ibland svära över. Vad som än hände i livet, så var det där vi var hemma, det var där vår trygghet var. När Emelie sen föddes och blev lite större än bebis, kom även hon att ha den lägenheten, vårt hem, som en trygg utgångspunkt för livet. Det förändrades när Carro dog. Det var efter det, efter chocken och de första månadernas totala fastfrysning inomhus, som det började krackelera. Det trygga hade fått sprickor i fasaden, blivit lite mindre tryggt och mycket mer fyllt med sorg än med ro. När sen Henke dog, var tryggheten borta. Inte direkt, men från en dag till en annan var det rastlösa tillbaka. Inte bara hos mig, utan även hos Camilla. Ingen av oss orkade längre vara kvar där. Ingen av oss orkade möta rummen som inte borde vara tomma, men som ändå hade blivit det.

Nyinflyttad hos oss under helgen

Bästa beskrivningen av vad vi företog oss, efter rastlöshetens återinträde i våra liv, är nog att referera till det som en flykt. Vi begav oss av till ett nytt ställe att bo på, ett ställe som aldrig blev vårat hem. Så vi flyttade igen, till lägenheten vi bor i nu, en lägenhet vi älskar. Trots det, trots total kärlek, saknar vi gräset och luften som kommer med en trädgård, så det är med andra ord dags igen. Snart ska vi flytta och vi längtar. Fast hur mycket jag än längtar, hur mycket jag än hoppas att det blir tryggt och hemma där, är jag ändå skeptisk. Kanske det bara händer en gång i livet och min sån gång är redan över och klar? Jag står på ruta ett igen, jag är åter tillbaka på att trygghet hittar man inom sig och inte på en fysisk plats någonstans. Trygghet inom en är så mycket känsligare för störningar, än vad tryggheten inom en i kombination med tryggheten i ett hem är. Ett negativt klimat, ett underligt mänskligt spel eller bara uttråkning räcker, för att få den där inre rösten att viska om att det är dags att börja vandra.

Inte för givet - ta vara på <3

Efter allt som hänt har det blivit så mycket viktigare att leva, inte bara vara vid liv, och att leva innebär bland annat spontanitet, glädje, att inte behöva vara beräknande eller uträknande och att ta vara på istället för att ta för givet. När nåt inträffar som skulle kunna få mig att bli indragen i nån spiralformad rörelse som för mig inte längre är lika med liv, börjar alla varningsklockor att ringa och all flyktighet komma till ytan igen. När nåt sånt händer är jag, om inte fysiskt så åtminstone i tanken, redan på väg. Det är inte alla gånger det är stället jag bor på, som är det jag är på väg bort ifrån. Det kan vara annat i livet också, utan att boendet blir indraget. Förhoppningsvis är vårt nya boende även nåt som blir vårt hem, men inom andra sfärer vet jag redan att det är bort som kommer att gälla.

Bokcirkelbok

Så läser jag i boken som vi läst i en bokcirkel jag blivit delaktig i:

-Vad är det som betyder nåt i livet egentligen?
-Att spjärna emot.
-Spjärna emot vad då?
-Likformigheten. Det vedertagna, Det andra vill passa in en i. Hela alltet egentligen.
-Ska man satsa på att bli jobbigare?
-Det är ingen dum målsättning. Alla borde ha den. En gång i världen var det viktigt för mig att vara omtyckt. Det är inte det minsta viktigt längre. Tvärtom. Det är ens plikt att vara lite besvärlig. Annars glider man bara genom livet som en hal ål.



Jag gillar den tanken, för hur ska man nånsin kunna vara omtyckt om man bara är vid liv och inte ens klarar av att tycka om sig själv?   

På väg..