Just idag är jag stark

Där var Henke hos mig igen

Som så mycket annat i livet, är tidens framfart relativ. Dagarna växlar mellan att pågå en evighet, till att flera timmar känns som någon minut. Ikväll, inatt, stannade allt och några minuter frös fast till en evighet, samtidigt som jag slungades tillbaka i tiden till då. Till den sista gången jag såg Henke i livet. Inatt var det första gången sen Henke dog, som jag faktiskt åkte till hans skola. För första gången sen jag släppte av honom, då för drygt två år och sju månader sen, stannade jag min bil utanför bygggymnasiets ingång och för första gången någonsin stod jag där utan att Henke var med mig i bilen. Jag har åkt förbi där innan idag och efter han dog, men utan att ens riktigt klara av att titta åt det hållet. Jag trodde tidigare att jag skulle kunna åka dit för att hämta Henkes grejer och för att säga hej till hans kvarvarande klasskompisar, men jag klarade det inte. Till slut, när Henkes hela gymnasietid skulle ha varit slut, var det pappa som fick åka dit och hämta Henkes saker. Så många morgnar det är som jag har svängt in där, släppt av Henke och sett hans ryggtavla avlägsna sig när han begett sig av mot ännu en dag i byggvärldens klassrum. Så många morgnar, precis som den morgonen då den sista gången någonsin jag såg min son leva. Inatt när jag stod där var det till den morgonen jag slungades tillbaka igen. Inatt var Henke med mig i bilen ännu en gång och inatt såg jag än en gång för mig hur han gick ur bilen i sin svarta jacka och mössan lite på sned. Inatt stannade tiden och för en stund hade jag Henke hos mig igen. Naturligtvis började mina tårar att trilla nerför mina kinder, så mitt i allt var det tur att det var natt. När tiden återigen återgick till nu, när Henke inte längre var kvar hos mig i bilen, satt jag där i mörkret tillsammans med mina tre husgudar och sa högt till dem: Henke gick här, ni kommer väl ihåg det? Precis som om det krävdes en förklaring av något slag till varför vi stod där mitt i natten och var ledsna. Fast husgudarna har en förmåga att förstå, eller åtminstone att se väldigt förstående ut, så även inatt. Nova tittade mig i ögonen med sina varma, bruna ögon och med en min som om hon tänkte: jag vet, du saknar honom och det är okej. Det är okej, för mig är det bra jobbat att ens kunna åka dit.

Tidigare dagars relativt underliga tidsaspekter har fyllts med allt från nattliga samtal av relativt oväntad karaktär, lunchbjudningar av exet, morsan och exet igen, bad, kaffe hos Hasse och Majan gånger flera, naturupplevelser, synonymer, besök hos grannen, skogspromenader i husgudsformat och kärlek i Emelieform. Ändå har det känts som allt skett för så där tusen år sen och mitt liv bestått av öken. I frustrerad uttråkning har därför ett vin-nande beslut inför fredagen fattats. Så idag begav jag mig till en bekant för koffeinpåfyllnad i kombination med samtal, när tiden helt plötsligt rusade iväg och sju timmar kändes som allra högst två. Det var vid det besöket jag samlade på mig så pass mycket energi att jag till sist orkade åka till Henkes skola och det var även vid det besöket jag fick en fiskformad egentillverkad present med glitter, för att jag tyckte den var fin. Det var innan jag tog en kvällspromenad med hundarna, åkte till exet och fick kvällsmat och innan jag för en liten stund hade Henke hos mig igen. Det var faktiskt även innan jag orkade med att diska och städa marsvinsburarna. En del dagar är bättre, även om det bitvis gör väldigt ont. En del dagar är faktiskt till och med riktigt bra. 

Härliga sommar 

Också ett kaffesällskap

Kompanjoner 

Jag tyckte den var finast av alla