tisdag 20 augusti 2013

En del människor är helt enkelt jobbiga att prata med

Tålamodsprövande person
En dag som denna, i början av veckan och mitt i livet.. åtminstone förhoppningsvis, var det då dags igen. En del dagar är såna numer, de slår liksom alla rekord i att servera dryga samtalspartner. Somliga gånger kan det dryga bestå av en enda, men en väldigt utstuderad för att inte säga utbildad sådan. Dagens dryga är utbildad, utstuderad och mycket skicklig på det hon gör. Med andra ord, idag har jag varit till grannkommunen för en session beståendes av sorgebearbetning på MHE-kliniken. För dem som om möjligt tror att det är en avslappnad stund med diverse småprat, kan jag jag meddela att så är inte fallet. Det är drygt. Faktiskt så drygt att jag varenda gång det är dags, drabbas av diverse krämpor av tidigare helt okänd karaktär. Idag bortsåg jag dock från alla underliga krämpor och begav mig av, tillsammans med Majan som figurerade i händelsen i form av kombinerad vän, vapendragare och chaufför. Naturligtvis var inte Majan med in på samtal, utan begav sig exalterad av under tiden för det dryga för att frossa i strumpbyxor. En relativt underlig form av frosseri kan tyckas, men det finns en fullkomligt ordinär förklaring som innehåller bland annat en tonårsdotter med en förkärlek för just strumpbyxor.  


Landning, koffeinpåfyllnad, sol och babbel på
en uteservering, tillsammans med Majan
Så samtalet då. Det var ett suveränt samtal, trots att det var precis lika drygt som de tidigare samtalen av liknande karaktär. Fast det är lite av själva poängen med det hela, att det ska petas i sånt som egentligen gör alldeles för ont för att petas på. Mitt i allt ångestfyllt, smärtsamt infann sig ändå en förståelse, insikt och en känsla av att jag ändå är rätt normal bland allt onormalt. Nej, jag tänker inte gå in på vad som är normalt och inte. Normalt får helt enkelt ses som det normala utifrån de normer jag har tillskansat mig under livet. En viktigt förklaring idag var den om hur hjärnan ser på nu och då och hur det påverkar reaktionerna hos mig i olika situationer. Helt plötsligt fick jag förståelse nog för att tålmodigt tillåta mig att vara sån jag är nu, istället för att frustrerat svära över att jag inte riktigt fungerar som då. Innan Carro och Henke dog, kunde jag vara lugn när nåt oväntat inte jättetrevligt hände. Inte som när till exempel Harry försvann i en vargfylld skog mitt i kolsvarta natten för någon vecka sen och jag förvandlades till ett knippe känslor som reagerade, istället för som tidigare då jag lugnt och metodiskt skulle ha tänkte igenom situationen och därefter agerat. Det blev begripligt när hon, den skickliga, förklarade att inom mig hamnar min hjärna tillbaka i när Carro och Henke var borta och jag väntade på att få veta vad som hänt. Inom mig är jag återigen i alla känslor som jag hade under de tio dygn som Carro var försvunnen innan hon hittades död och de timmar som gick innan det blev bekräftat att Henke varit med i bilolyckan och var död. Jag är inte bara i alla känslor som jag var i då, utan i min hjärna händer det nu och dessutom händer det med ett facit. Facit innebär att händelsen kommer att resulterar i att de är döda och det är, säger min drygt skickliga samtalskvinna, det värsta som går att vara med om även i hjärnvärlden. Det är bra med såna insikter. Det är nämligen inte alldeles lätt alla gånger, att acceptera att jag inte är riktigt som jag varit tidigare i alla situationer eller att behandla mig själv lite varsamt snällt när såna nya sidor visar sig. Det blir definitivt lättare ändå, om det är begripligt och det är begripligt. Nämligen är det två av de värsta händelserna i mitt liv, då när Carro försvann och befarades vara död och Henke ryktades ha omkommit i en bilolycka. De allra värsta händelserna är, när rykten och farhågor visade sig vara sanna.



 
    

2 kommentarer:

Spader Madame sa...

Förstår. Och förstår inte. Men vet att ingenting någonsin blir som förr.

Ulrika sa...

Precis så Spader Madame, det är ungefär det enda man vet oxå. Allt annat måste visa sig eftersom.