fredag 16 augusti 2013

Egentligen inte dit

Det var egentligen inte dit jag var på väg och det var absolut inte heller dit jag planerat att jag skulle. Tanken var att jag skulle åka hem och städa marsvinsburar, men istället drogs jag till dem. Eller i alla fall till deras gravar. I vanliga fall klarar jag nästan aldrig av att gå dit. Under hela sommaren och fram till idag har jag fört en inre kamp med mig själv, för att försöka övertyga mig om att jag ska åka till kyrkogården och plantera blommor. Jag har inte vunnit, åtminstone inte förrän ikväll och ikväll hade jag inga blommor med mig. Precis som alla gånger jag tidigare varit dit sen gravstenen kom, klarade jag inte riktigt av att titta på den först. Det gör för ont, det sliter sönder inifrån igen och igen och jag försökte i det längsta att komma undan att få det jag inte vill veta slängt i ansiktet ännu en gång. Så istället sneglade jag ner mot marken, upp på björkarna och ut över ängarna omkring. När ögonen snuddade vid de två nya vackra änglarna som någon varit dit med, gick det inte längre. Jag sjönk ner på knä framför deras gravsten, blundade och försökte kämpa mot de tårar som brände innanför mina ögonlock. Mina händer strök försiktigt över gräset och jorden, över det som ligger skyddande över dem nu fast dom egentligen inte alls borde vara där. Jag lät en hand stryka över deras sten. När jag nuddade vid korten på dem, korten på Carro och Henke som är på deras gravsten, tittade jag upp och gick sönder helt igen. Där var dom, blickandes tillbaka på mig från en sten som inte borde ha nåt med dem att göra. Där var märkena i gräset, som så tydligt visar vart deras kistor är och där stod deras namn den här gången också..  


Jag grät. Det gjorde inget, när det skymmer eller är mörkt är det sällan nån där. Det var det inte ikväll heller, så jag lät tårarna rinna och snyftningarna komma. Varför inte, det är ändå inget emot hur det känns. Hela min kropp skrek av den tomhet som bara förlusten av ett eller flera barn kan lämna efter sig, mina händer vilade på marken fast jag egentligen ville gräva mig ner till dom, träffa dom, se dom leva. Fast jag grävde naturligtvis inte, jag vet att dom egentligen inte är där. Inte dom, som dom var när dom levde. Istället kände och såg jag förändringen i jordens lutning på Carros grav. Jag vet var det innebär, jag vet att det betyder att nåt har rasat samman lite mer. Jag vet att det talar om att hennes kista håller på att förmultna, att hon.. inte lever längre. Fast jag vill egentligen inte veta, för egentligen får varken Carro eller Henke vara där.. egentligen får ingen av dem vara död och egentligen borde livet inte vara så orättvist, så råbarkat elakt. 

Hälsade på hos nån mer på vägen ut
 När jag satt där på knä i gräset med tårarna rinnandes, pratade jag med dem. Jag bad dem förlåta mig för att jag inte klarar av att komma dit särskilt ofta, jag berättade om sommaren och talade om hur mycket jag älskar dem och hur saknade dom är. Jag såg stjärnorna som började lysa på himlen medan jag satt där, skymningen övergick till mörker och jag hörde kyrkklockan som slog sina slag. Det fick vara så, jag satt där tills jag helt plötsligt kände att jag suttit där klart. Då reste jag mig, strök med ena handen över deras sten och begav mig av. Hundarna, som väntade i bilen, blev glada att se mig, stjärnorna och halvmånen svepte in kyrktornet i ett lite mystiskt sken och jag satt där i bilen och kände att Carro och Henke för en gångs skull var lite nära till och med på kyrkogården.  

Hemkommen

4 kommentarer:

Spader Madame sa...

Skönt att du kunde gå dit, men som vi vet kan vi prata med dem var som helst. KRAM!

Ulrika sa...

Ja. Faktiskt pratas det på överallt, utom just på kyrkogården för min del.. tills igår. Kramar tillbaka söta Spader Madame!

Anonym sa...

Åh, ullis, mitt hjärta blöder för dej. Ofta eller sällan på kyrkogården spelar ingen roll, smärtan är förödande var gång. Jag är ofta till Jonte, varje dag, men jag upplever exakt samma sak som du skriver. Önskar många ggr att jag inte for dit så ofta bara för att bespara mej ångesten o smärtan.. men det spelar ingen roll. Den finns ju alltid där. O som du skriver egentligen är våra barn inte i jorden. Dom är i våra andetag, våra tårar o i våra tankar all tid. Tror att det är det som gör det omöjligt att förstå att ens barn är död..för i sitt hjärta lever dom ju.. Jag är så glad att du skriver om det här Ullis, du gör skillnad för mej som faktiskt inte ens känner dej, tänk bara det.. du gör skillnad för en främling. Stor kram till dej, dina barn o hårbollarna (husgudarna) / Camilla

Ulrika sa...

Camilla, så fint du skriver. Ord från hjärtat som talar till hjärtat, både av sorg som du förstår så väl, av stöd och en ofrivillig gemenskap som bara såna som vi kan dela. Modiga ord om din egen smärta oxå. Tusen tack, du ska veta att dina ord gör skillnad för mig <3 Många, många styrkekramar tillbaka till dig!