Det som är viktigt

Jag och tre av mina barn, Carro, Camilla & Henke

Igår kväll, som var en kväll efter en underlig men bra dag, vek jag undan lite tvätt. Där, bland den rena tvätten, hängde en tröja som Carro brukade ha. Nu är det Camilla som brukar använda den, men det hindrade mig inte från att nästan som i trance sträcka mig efter den och trycka den mot mitt bröst samtidigt som jag borrade in mitt ansikte i den. Det enda jag kunde tänka där och då var: Carro! Min älskade, älskade Carro, om du bara kunde vara här. Jag älskar dig, kan du inte bara komma tillbaka? Jag stod där och snusade på tröjan i flera minuter och fast det bara var doften av nytvättat och sköljmedel jag kände, var det Carros doft jag letade efter. Naturligtvis begrep jag, rent intellektuellt, att inget av hennes doft var kvar, men det spelade ingen roll just då. Jag önskade bara så väldigt, väldigt mycket att hon skulle vara nära igen, att hon skulle komma tillbaka, att varken hon eller Henke skulle vara borta och att allt bara skulle visa sig vara en otroligt hemsk dröm trots allt. Men igår, precis som alla andra dagar, kvällar, veckor och månader, visade sig ingen annan verklighet än den jag inte vill ha. Carro och Henke kom inte tillbaka och ingen tröja i världen ändrade på det. Det var med det gnagande hålet i bröstet helt vidöppet och trasigt, jag gick och lade mig. Det var med den skavande känslan av ofrånkomligt borta, saknar mer än jag klarar av och mina älskade barn, som jag försökte sova. Det gick inte särskilt bra, eller faktiskt inte bra alls. Det tog tid att ens glida in i nån dålig halvslummer och natten var egentligen inget annat än en halvvaken skärseld att genomleva, eller kanske snarare försöka överleva. 

Ögonblick med min älskade Carro

Det var med hålet i bröstet alldeles vidöppet, som jag klev upp. Det var med känslan av saknar så jag går sönder, som jag tog mig an dagen. Det var i stadiet kämpa för att orka leva, som dagen gick. Jag måste erkänna att, i jämförelse med att sakna sina döda barn, aktivt välja att leva varje dag och att försöka göra det samtidigt som man går sönder igen och igen, blir många av de världsliga tokviktigheterna inte särskilt enorma och livsavgörande. Det var i det stadiet jag förundrat tänkte på Paulo Coelhos ord: 

"kasta inte bort din tid på förklaringar - människor hör ändå bara det de vill höra" 

Små ögonblick med min älskade Henke

Det var i samma stadium jag klappade mig själv lite försiktigt på axeln, trots att det inte är nåt man bör göra. Det struntade jag högaktningsfullt i. Trots att man inte bör göra det, så gör jag det ändå. Jag tycker att jag sköter mitt liv rätt okej, trots rådande omständigheter och det tyckte jag även idag. Nåt mer som hände även en dag som denna var att det serverades lyxigheter. Exempelvis har min mamma bjudit mig på lunch, min kollega har bjudit mig på eftermiddagsfika av ett rätt onyttigt slag och jag har blivit bjuden på bland annat kaffe på en anordning kallad bodega av en man i kilt. Nu ska jag strax lägga mig och hoppas på att få sova inatt. Som sagt blir en del saker bara ett otroligt ödslande med tid i jämförelse med annat.

Semester med Carro, Camilla & Henke - Emelie var inte född än då

Carro & Camilla 

Henke & Emelie

Linking Park - Castle of glass