Bästa sättet att beskriva det på? Troligen GAHH!

Ny dag - nya omöjligheter?

Hur går det till egentligen? I fredags råkade jag blinka och när jag öppnade ögonen igen var det måndag! För att sätta status på den nya veckan som helt enkelt tagit ett steg förbi helgen, satsade jag naturligtvis fullt ut från början. Eller inte riktigt kanske, jag började faktiskt med att vakna nå så när i tid och det i sig är inte att förakta. Sen återgick allt till det normala igen och tiden betedde sig därmed som den alltid har en tendens att göra, den sprang iväg och inget blev riktigt så mjukstartat som jag hade hoppats på. 

Hårda kontraster

I vilket fall som helst vandrade jag glad i hågen i väg till stället för kontorslek, bara för att upptäcka på vägen dit att min tröja plötsligt blivit väldigt obekväm. Min första tanke var: kan tiden bete sig hur som helst så varför skulle inte även kläder kunna det? Ignorera, gå vidare och låt dagen börja. Det var bara det att tröjan blev mer och mer svår att strunta i och det verkade nästan som den bestämt sig för att stryptag var dagens bästa outfit, vilket verkligen inte är att rekommendera. Nästan framme vid kontoret var det nog, ignorera var över och hårda fakta var vad som gällde. Därför tittade jag ner och upptäckte att tröjan var obekväm av en anledning. Den satt bak och fram. Antagligen berodde det på att såväl tid som allt annat numer verkar bete sig precis som det vill, eller så berodde det helt enkelt på att jag bara hunnit blinka så var helgen var över och det blir väl ingen piggt uppmärksam av.

Utstickande

När nåt inte riktigt går som planerat, finns inte mycket annat att göra än att försöka rätta till det som gått så där. Därför styrde jag snabbt mina steg mot hissen när jag väl kommit fram till konstorsstället, som i sin tur verkade ha flyttat sig en bit längre bort efter upptäckten av den besvärliga tröjan. Planen var att gå in i hissen, trycka på våning tre, vilken jag passande nog även skulle till, för att sedan fixa till tröjproblemet på vägen uppåt i tillvaron.

Uppåtsträvande

Döm om min förvåning när jag för första gången någonsin, fick sällskap i hissen av en för mig okänd person. Det kanske inte uppskattas av okända personer, om man sliter av sig tröjan utan förvarning i hissen på ett ställe som inte är alldeles lätt att kombinera med beteenden av sådan karaktär. Så jag väntade med det, en hel våning uppåt väntade jag innan jag fick min hissiga egentid. Så fort personen klivit ur och hissdörrarna gått igen, skred jag till verket. Tröjan, den besvärliga saken, åkte delvis av för att snurras rätt och sen åka helt och hållet på igen. Jag hann precis klart med operation fixa och forma, innan hissdörrarna åter slog upp och jag klev ut på ett helt tomt och icke upplyst våningsplan. Med en hög suck tog jag några steg ifrån hissen, funderade vilt över vilken av alla saker att misstolka som hade misstolkats och vandrade planlöst vidare när jag hör: - nejdå, så jobbigt är det inte med måndag ändå. Uppenbarligen hade personen i skumrasket fel, måndagar är faktiskt precis så jobbiga. Trots det var det ändå trevligt att åtminstone inga misstolkningar skett - i alla fall inte ditintills.

Svårknäckt

Med statusen satt till avig , fortsatte även den här måndagen sin gilla gång. Dock inte i samma rasande tempo som under morgonen, men på ett ungefärligen lika ut och invecklat sätt. Till och med Emelie utbrast, när hon under kvällen insåg att det fortfarande var måndag, att det här kommer att bi en lång vecka. Jag tror henne. Med en sån start finns i alla fall alla möjligheter. Fast trots att det varit måndag, en avigvänd sådan, har dagen varit bra. Det är en vacker värld, solen har skinit, jag har blivit bortskämd av min mamma som har diskat medan jag jobbade, Emelie och jag har promenerat med husgudarna och hunnit med viktiga reflektioner över livet och kvällen har visat upp en relativt harmonisk sida. Förhoppningsvis blir morgondagen ändå lite mer rättvänd. När allt kommer omkring, blir det alldeles för mycket om alla dagar har ett måndagsskimmer över sig.

Går sin gilla gång