söndag 28 juli 2013

Skrikande galningar på vägen

Även Emelie älskar vatten - åtminstone om det innefattar att bada i det
Om någon nånsin skulle undra om det går att skratta så man skriker, är svaret ja. Vilken himla galen dag det har varit. Planeringen innefattade egentligen Furuvik, tivoli, djur, bad och under kvällen Stiftelsen, istället hamnade vi i Orsa. Jodå, det var genomtänkt. Bara inte alldeles planerat. Trötta, lite lojt avslagna begav vi oss mot vårt nya resmål. Emelie var trött och somnade i baksätet, Camilla körde och jag var sedvanlig kartläsare. Det där med att vara kartläsare är mer nån form av pseudonym för att lida av total brist på lokalsinne, men jag är åtminstone inte den enda i familjen som lider av denna åkomma. Dagen idag var inget undantag, men det var inget som visade sig förrän vi var på väg hem. Ditvägen gick faktiskt helt utan underliga inslag och väl framme hittade vi faktiskt till badet omgående. Vi badade, solade, badade, fikade och badade. Det tar på krafterna att bada relativt oupphörligt, så framåt eftermiddagen var undertråden slut. Trots det tog vi oss en sväng ner till stranden, efter dagens bassängbadande. Jag älskar vatten, stora vatten, helst havet. Det är som hela mitt väsen står i direktkontakt med detta respektingivande element och så fort jag är i närheten av det, får min själ ro. Det är en helt underbar känsla, att bara stå där med fötterna nergrävda i sanden under vattnet och bara suga i sig helande energier. Nämnde jag att jag älskar vatten?

Nyvaken Emelie, älskade Camilla och Emelie, solstolle och vatten
Det var på hemvägen det spårade ur, det var då all trött nöjdhet bubblade fram och det var då vi faktiskt började skratta så vi skrek. I Mora visade sig de första symptomen. Vi pratade om allt och inget, mindes lite roligheter och då kom det. Allt skratt bara bubblade fram, frigörande, högt och så totalt osnyggt som bara äkta totalgalet skrattande kan vara. Det åkte förbi folk i bilar, en del hörde oss andra såg oss, och även de skrattade. Faktiskt såg det ut som de skrattade åt oss, men det verkade alltför otroligt för att vara sant så antagligen hade även de en väldigt rolig dag. Skrattandet i så gott som skrikform fortsatte hela vägen hem. När vi, efter att bestämt oss för att köra över Sollerön hem och körde den vägen i säkert en halvtimme (medan Emelie muttrade att det kändes som vi åkte åt fel håll), för att komma fram nästan vid ridskolan i Mora igen var det totalkört. Camilla klarade inte ens av att köra ur korsningen, för ett nytt försök att hitta hem, på flera minuter. Emelie forsatte sitt muttrande, den här gången handlade det om att det var tur att hon inte hade någon av sina kompisar med som vi betedde oss och till och med det var fruktansvärt roligt. När vi väl kom hem, såg vi snarare ut som vi gråtit än skrattat. Tårarna rann, näsorna rann och det var helt uppenbart att skrattande inte riktigt har de skönhetseffekter man skulle kunna tro. Det var ett härligt avslut på Furuviksresan, som blev en Orsaresa. Väl hemma har vi skött oss, åtminstone nästan, viss fnittrande har det allt varit. Fast kvällen har även innefattat marsvinsbursstädning, tvättning, köttfärsbiffsstekande och diskande, så viss nytta har faktiskt även hunnits med.

Fredagens turistande i Mora
Torsdag och fredag var även det riktigt trevliga dagar. De innehöll också en hel del skratt, turisttågsåkning i Mora, lasarettsbesök med Camilla för bedömning av knä, kaffebjudning hos ex svärföräldrarna som bjöd på suveränt god päronkaka i syrenbersån, hämtning av Camilla i Värnäs, älskade döttrarna samlade igen, lunch hos morsan, sol, åska, vatten och självklart hundliv. Det har varit några bra dagar i livet, med de allra viktigaste ingredienserna - kärlek, vänskap, skratt, familjeliv och tacksamhet. 

Kaffebjudning i Tores och Anitas syrenberså, grönska och hundliv  

Inga kommentarer: